måndag 26 juni 2017

RIMNERSVALLEN SOM UNGDOMSGÅRD

Ljuva femtiotal, del 7
När det blev sommar ordnade vi en stavhoppsbana med sågspån att landa i på ängen nedanför lilla berget. Sågspånet stal vi från olika källare, där det lagrades för att användas som bränsle i värmepannorna. Det fastnade i kläderna och spreds över området, både ute och inomhus, till våra mödrars förtvivlan. Stavarna högg vi i skogen och yxade till så de passade. Bra på att leta upp fina stavar och även på att hoppa var bröderna Nils-Ove och Morgan Pettersson.


Så småningom vågade vi oss ner till Rimnersvallen och fick hoppa med stålstav och då blev resultaten bättre. Jag minns att jag hade ett ”pers” på 2.30 som jag tyckte var oerhört högt när jag var i 12-årsåldern. Då var världsrekordet i höjdhopp 2.12. Men efter några år kom världseliten i kapp. Och numera får man inte ens medalj i höjdhopp vid de stora mästerskapen på mitt stavresultat.


Under ett par år under andra halvan av 50-talet var Rimnersvallen vår ungdomsgård. Ledarna och de äldre aktiva i IK Orient var våra fritidsledare.
Sprinten Gösta Andersson lärde oss gräva startgropar som man gjorde i kolstybben på den tiden. Höjdhopparen Stig Andersson tog ibland paus i den egna träningen och sänkte ribban till höjder där vi småkillar kunde vara med och få instruktioner. När man fick beröm av Stig rodnade man av lycka. Vi visste att han hade tagit 2.05 med dykstil och var bland de allra bästa i landet.


Bland ledarna fanns Allan Fredgren, som också var starter på tävlingarna med ollonpistol och vit rock så han såg ut som en varm korv-gubbe. Där fanns Folke Ek och där fanns Frank som bodde på Linnégatan en bit därifrån och nästan alltid var på plats och hjälpte oss småkillar med lite av varje.
Ett tag var vi också trogna åskådare på tävlingarna. En av favoriterna hette Kurt Forshäger, som brukade vinna långdistansloppen i västsvensk konkurrens. Och så hejade vi lite extra på Janne Johansson som alltid var med i tätstriden i ungdomsloppen.
Fortsättning följer.


Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.

onsdag 21 juni 2017

BJURSJÖN OCH LILLEVATTNET

Ljuva femtiotal, del 6
På vintrarna åkte vi skridskor på Bjursjön eller Rundtjärn, som låg halvvägs mot sportstugan och aldrig kallads annat än Lillevattnet. Cyklarna parkerade vi längst ner i underbacken till det skidhopp som fortfarande fanns på den tiden. Till höger om backen gick en stig rakt upp mot den lilla tjärnen.


Av hoppbacken finns i dag bara stenfundamentet vid själva stupet kvar, men på 50-talet användes den fortfarande ibland. Där var aldrig några tävlingar men vi småkillar åkte skidor utför underbacken så det ven om öronen. Den ende som jag minns vågade hoppa var Carsten Nilsson, som var något år äldre och sedan blev fotbollsmålvakt i Oddevold och skomakare med verkstad ute på söder.


I hoppbacken hade arrangerats tävlingar på 30- och 40-talet. Det sas att backrekordet var 18 meter, och jag vill minnas att Carsten hoppade 12 med sin enkla utrustning. Bra skidåkare var han också. 1958 vann han ett ungdomslopp på Herrestadsfjället och belönades med en termos, ett par slalombyxor och en ståplatsbiljett till VM-matchen Brasilien-Österrike på Rimnersvallen. Det var fina priser på den tiden.
På Lillevattnet spelade vi ishockey, om vi orkade efter att ha skottat bort snön från isen. Ibland kom de stora pojkarna och tog över planen med orden:
- Vad bra att ni har skottat åt oss!
Ett par gånger om året behövde skridskorna slipas. Då gick man till Eskilstunaslipar´n på Kålgårdsbergsgatan.

Slipar´n, Einar Blomstedt.

Han hade en liten verkstad med ingång från gården och det var lika nervöst varje gång.
- Lägg dom där och kom igen om ett par dar, brukade han muttra utan att titta upp. Om han över huvud taget sa något alls.
Något kvitto fick man aldrig, och jag var lika orolig varje gång att jag inte skulle få tillbaka mina skridskor. Men han var en skicklig yrkesman så man kom alltid igen. Jag vill minnas att han tog 50 öre för en slipning och då blev det ordentligt gjort också.
Många år senare fick jag veta att han hette Einar Blomstedt och inte var så farlig som vi trodde. Att han kallades Eskilstunaslipar´n berodde helt enkelt på att han hade flyttat hit från Eskilstuna en gång i tiden.
Fortsättnng följer.


Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontajta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.


måndag 19 juni 2017

EGEN IDROTTSKLUBB

Ljuva femtiotal, del 5
I mitten på 50-talet samlade Ivan Qvick oss smågrabbar i torrkrummet i källaren till sitt hus på Vallmovägen. Där fick vi i uppdrag att gå ut och värva intresserade till en ny klubb som skulle bildas. Allihop samlades sedan i den lokal i Konsumhuset på Jakobsberg där vi hade haft syslöjd och som något år senare blev filial till stadsbiblioteket.


Bohusläningen var där och skrev och fotograferade. Det blev två bilder i tidningen, en på allihop och en på Ivan tillsammans med bröderna Kent och Bert Tamnhed. Jag har sparat klippet. ”Ivan Qvick tillsammans med två idrottsbitna pojkar”, stod det i bildtexten. Det var inte så noga med namn på ungdomar på den tiden.

Ivan Qvick

Ivan höll sedan lektioner med oss på kvällarna i samma lokal. Han var gammal skogskarl, så det handlade mest om orienteringsteori, kartläsning, träningsråd, hur man skulle uppträda som idrottsman och att man alltid skulle duscha efter träningen.


På helgerna hade vi punktorientering i skogarna upp mot Bjursjön och vid något tillfälle fick vi övernatta i sovsäckar på golvet i sportstugan där. Det hela dog ut något år senare. När Ivan flyttade med familjen till Brodalen fanns det ingen vuxen som höll i det längre.
Fortsättning följer.



Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontajta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.

torsdag 15 juni 2017

GATUFOTBOLL OCH POLISJAKT

Ljuva femtiotal, del 4
Löpning runt kvarteret var en annan stor sak. Banan gick längs Egersbergsvägen, Resedavägen och Vallmovägen. Kent Tamnhed hade rekordet på 49 sekunder blankt. Vi småkillar var väldigt imponerade. Men när vi mätte upp banan ett par år senare insåg vi att den inte var 400 meter som vi hade trott utan bara någonstans runt 300.


På kvällarna tränade vi långdistanslöpning.  Det kunde bli 15-20 varv runt kvarteret med små ryck här och var. En gång kom polisbilen längs Blekevägen samtidigt som vi gjorde ett ryck uppför Vallmovägen När poliserna fick se ett gäng grabbar kuta iväg i halvmörkret som om blixten slagit ner, satte de fart och körde ikapp oss.

Sanfrid Söderqvist.

I framsätet bredvid föraren satt Sanfrid Söderqvist, fruktad kraftkarl och dubbel Europamästare i brottning. Men om vi trodde att han skulle bli imponerad av att vi tränade löpning tog vi fel.
- Vi är på jakt efter några rymlingar från Gräskärr och signalementet stämmer på er, sa han barskt.
Men när vi hade nekat ihärdigt en stund körde de vidare sedan Sanfrid förmanat oss att ”hålla oss i skinnet” i fortsättningen.

Kurt Ferm.

På gatorna spelade vi fotboll också. I huset snett emot bodde bröderna Roger och Kurt Ferm, som var några år äldre än jag och med tiden blev A-lagsspelare i Oddevold båda två. Kurt gjorde så småningom 243 matcher, nästan alltid som vänsterback, och var under många år given i Oddevolds lag i division två, som då var landets näst högsta serie.

Lasse Pettersson och jag.

Ibland hamnade bollen i någon trädgård och det hände väl att en och annan gren på något fruktträd knäcktes också. Någon ilsken husägare kunde då slå upp fönstret och skrika att det är förbjudet att spela boll på gatan, era lymlar, och nu blir det synd om er för nu har vi ringt polisen.
Då tog vi bollen under armen och sprang upp i något av bergen. Ibland var det falskt alarm, ibland kom en polisbil glidande efter en stund, men jag tror aldrig de lyckades ta oss på bar gärning.

Bertil Hulding.

Ibland ordnades matcher mot andra stadsdelar. Vi som var födda i mitten på 40-talet bildade en klubb som vi kallade Egersbergs IF. Bertil Huldings mamma hade kontakter bland stadens klädeshandlare och ordnade så att vi fick köpa enhetliga skjortor billigt. De var knallröda med långa ärmar, och till det bar vi blå gymnastikbyxor. Vi konstaterade snabbt att vi uppträdde i Helsingborgs IF:s färger, trots att ingen av oss var HIF:are så vitt jag kommer ihåg.


Jag höll på Djurgården, Åke på Gais, Torsten på AIK, Kent på Malmö FF, Leif på Göteborgs-Kamraterna, Rune och Nils-Ove på Norrköping och Morgan på Degerfors.
Vi mötte både Hedegärde och Karlsruhe och en gång cyklade vi till Bohusgården och spelade mot killarna där på en grusplan nedanför höghusen. Men mest mötte vi Jakobsberg med bröderna Kurt och Lasse Stenevi i laget. Liksom blivande vykortssamlaren Jan Aronsson och hans bror Bosse. För det mesta höll vi till på ängarna strax hitom Blekets skola, ungefär där Vesslevägen svänger in till höger i dag. Ibland vann vi, ibland förlorade vi.
Fortsättning följer.



Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Boken kostar 220 kronor.

tisdag 13 juni 2017

NYA KLASSKAMRATER

Ljuva femtiotal, del 3
De två första åren på Bleket höll vi till i en sal på andra våningen med ingång från baksidan. När vi började i trean flyttades vi ner till klassrummet närmast stora ingången åt väster. Ny lärarinna blev Elsa Bernvik-Hansson som sedan också följde med när vi flyttades till fjärde klass i nybyggda Norrskolan på hösten 1954.

Elsa Bernvik

I trean fick vi en del nya klasskamrater som tidigare gått i Margretegärdeskolan. Bland dem var Stellan Olsson, som längre fram i tiden blev en av Sveriges bästa veteranlöpare, Kurt Ryhage, som blev polis, och Orvar Johansson, som var bäst i klassen i fotboll och så småningom kom att spela i flera av distriktets klubbar.

Kurt Ryhage.

I klassen under gick blivande motocrossvärldsmästaren Håkan Andersson. Där fanns också Lasse Pettersson, som blev lärare på Agneberg så småningom och under flera år var en av de tongivande i Lasse Kjells nyårsrevyer. Och Lennart Hulding, som bodde på Vallmovägen precis som jag men omkom i en bilolycka innan han fyllt 20.

Stellan Olsson.

På fritiden spelade vi fotboll och hade ”krig” mot andra stadsdelar. Vi som bodde på Egersberg krigade för det mesta mot Hedegatan på andra sidan Hedeberget. Eller ”stora berget” som vi sa. Ibland mot Elseberg i Hammaråsherget och ibland gick vi ihop med Jakobsberg och hade krig mot Karlsruhe.

Orvar Johansson.

För det mesta gick det till så att de båda styrkorna ställde upp på var sin höjd en bit ifrån varandra. Där stod man och visade upp sina vapen, som mestadels bestod av träsvärd, käppar och påkar. Genom luften ven enstaka skott från en och annan slangbella – eller ”schäkta” som man brukade säga. Lyckligtvis var träffsäkerheten inte så stor.


Medan okvädningsorden haglade samlades fler och fler på båda sidor. De som först tyckte att de blivit tillräckligt många gick till anfall. För det mesta flydde då den andra sidan för övermakten och så gick jakten utefter gatorna. En och annan eftersläntare blev upphunnen och fick stryk. Ibland blev det sammanstötningar uppe i bergen och då togs det fångar. Man kunde bli bunden vid ett träd och lämnad i skogen eller kastad i någon bäck med kläderna på. Det förekom ett och annat blått öga, en del näsblod samt en och annan spräckt läpp. Men några svårare skador minns jag inte.
Fortsättning följer.



Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.


måndag 12 juni 2017

SYSLÖJD OCH MARSCH TILL BADET

Ljuva femtiotal, del 2
Ett par gånger i veckan hade vi syslöjd i bottenvåningen till Konsumhuset på Jakobsberg. Där fick vi lära oss sy i knappar och brodera bordslöpare med korsstygnsmönster och annat under överinseende av syfröken Dagmar Thorburn.

Dagmar Thorburn.

Medan vi sydde berättade hon ur boken om Robinson Crusoe som hon kunde utantill. När vi gick fram för att visa upp våra handarbeten och lutade oss mot bordet sa hon:
-Stöd dig inte mot katedern! Nya hus behöver inga stöttor.


En gång i månaden fick vi åka buss till stan med fröken Henriksen. Där ställde vi upp på två led och marscherade till gamla badhuset i södra hamnen. Först fick vi ställa oss i duschen. Därefter skrubbades vi rena av badtanterna, varpå vi fick gå in i duschen igen. Sedan var det dags att kliva ner för trappan till den lilla bassängen. Den tyckte man var stor nog på den tiden med sina fem gånger åtta meter, som jag har för mig att måtten var.


Eftersom ingen av oss kunde simma fick vi dra oss runt ett par varv genom att hålla i det lilla rör som löpte utefter kanterna. Ibland hände det att någon av de stora pojkarna i klasserna över tog sats ända inifrån duschrummet och hoppade i så det stänkte på oss där vi hängde och höll oss krampaktigt i röret.


När det blev vinter fick vi åka gul SJ-buss med magister Herbo till Herrestadsfjället och ha skidtävling. Efteråt fick vi varm choklad till den medhavda matsäcken i Hällerstugan. När jag tänker på det och blundar kan jag fortfarande känna lukten av prickig korv-smörgås, apelsinskal och sura strumpor.
Fortsättning följer.


Klass 2 på Bleket 1952.Bakre raden från vänster: Rune Ferm, Karl-Alfred Magnusson, Jan Grundberg, Gunnar Johansson, Lars-Göran Nyqvist, Bengt Lindberg, Arne Karlsson och skolfröken Annie Henriksen.Mittenraden från vänster: Bernt Karlsson, Christer Hansson, Eva Karesund, Inga-Maj Johansson, Anita Rosén, Bertil Qvick, Siv Niklasson, Lennart Eklund.Främre raden från vänster: Irene Johansson, Rose-Marie Johansson, Gunilla Johansson, Liselott Norrman, Ingela Johansson, Lisbeth Liljengren, Marita Andersson, Eivor Rönnblom.

Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. 



Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.






fredag 9 juni 2017

BLEKETS SKOLA I UDDEVALLA

Ljuva femtiotal, del 1
Onda anden bodde under järnvägsbron på Blekevägen.
I berget där fanns ett svart hål som gick rakt ner i underjorden Där nere var helvetet för det hade de stora pojkarna sagt.
Två gånger om dagen gick vi över bron, till och från skolan. Ibland kom det ånglok och svepte in hela bron i rök. Då sprang vi genom röken utan att se någonting och hoppades att Onda anden inte skulle komma upp och dra ner oss i hålet.

Blekets skola.

Jag började i första klass på Blekets skola hösten 1951. Den gamla skolbyggnaden brann ner till grunden en decemberdag 1993. Före det hade där varit liv och rörelse under åtskilliga decennier. Om jag minns rätt fanns där fyra klassrum, en slöjdsal, matbespisning, vaktmästarbostad, materialrum, förråd på vinden och utedass på gården.
Min första skolfröken hette Annie Henriksen. Att efternamnet slutade på -sen berodde på att hon var gift med en norrman som var vaktmästare på skolan.

Annie Henriksen.

Bland klasskamraterna fanns Bertil Qvick, som bodde i samma hus som jag på Egersberg, och Rune Ferm snett över gatan. Där fanns Bengt Lindberg, Lars-Göran Nykvist och Arne Karlsson. Där fanns Lennart Eklund, Karl-Alfred Magnusson och Bernt Karlsson, som kallades för ”Räven” och blev en duktig motocrossförare i BMK Uddevalla så småningom.
Bland tjejerna fanns Inga-Maj Johansson, som bodde hemma i kvarteret, Eva Andersson lite längre ner på Egersbergsvägen och Gunilla Johansson på Rosenvägen. Och där fanns Liselott Norrman, som bodde på Jakobsberg och var lillasyster till blivande svensktoppssångerskan Yvonne Norrman med skivsuccéer som Tack för alla kyssar och Jag marscherar vid din sida min soldat.

Klass 1 på Blekets skola uppställd för fotografering 1951. Bakre raden från vänster: Bengt Lindberg Lars-Göran Nyqvist, Bernt Karlsson, Bertil Qvick, Gunnar Johansson, Lennart Eklund, Christer Hansson, Arne Karlsson, Christer Andersson, Jan Grundberg och skolfröken Annie Henriksen.Främre raden från vänster: Marita Andersson, Lisbeth Liljengren, Ingela Johansson, Anngret Johansson, Eva Andersson, Irene Johansson, Inga-Maj Johansson, Anita Rosén, Marianne Bjurhult, Siv Niklasson, Gunilla Johansson, Rose-Marie Johanson, Karl-Alfred Magnusson, Rune Ferm.

Starkast i klassen var Lars-Göran. Minst var Karl-Alfred, som bodde med sina föräldrar i ett litet torp vid vägen mot Bjursjön.
På rasterna puttade vi kula eller spelade handboll. Fotboll var förbjudet på skolgården sedan någon av de stora pojkarna i David Herbos klass hade pangat en fönsterruta. Tjejerna hoppade rep eller sjöng Bro-bro-breja och Aske-raske-ra.
Utedasset på gården besökte man bara i nödfall. Men ibland var man tvungen att gå in och ställa sig vid pissrännan och då gällde det att hålla för näsan också.

David Herbo.

Betyg utdelades redan i första klass. I allt från kristendomskunskap till gymnastik med lek och idrott. Det vanligaste vitsordet var B (godkänd) eller BA (icke utan beröm godkänd). Ett och annat AB (med beröm godkänd) förekom också. I Ordning och Uppförande fick alla stort A, om man inte spöade magistern eller brände ner skolan. Och de gjorde man inte på den tiden.
Det påstods ibland att om man var riktigt bedrövlig i något ämne skulle man kunna få ”gröna Ö me´ två svarta preckar över”, men det betyget existerade inte i verkligheten.
Aga var tillåten men utdelades aldrig av fröken Henriksen.

Einar Dahl.

En gång kom ”överläraren” Einar Dahl på inspektion. Då var spänningen stor och vi stod i givakt vid våra bänkar. Men riksdagsman Dahl var en snäll man som gav oss några lätta frågor och sedan fick fröken Henriksen beröm för att vi var en duktig klass.
Fortsättning följer senare i denna blogg.



Detta var början på ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Boken kostar 220 kronor.