måndag 24 juli 2017

fredag 21 juli 2017

FEJKADE NYHETER FRÅN FÖRR

Utanför den lilla stugan vid havet sitter jag i skuggan av ett parasoll och fortsätter läsa tidningen Se från 1971.
Det kanske kan verka lite efterblivet att kolla in 46 år gamla nyheter, men jag tycker att en hel del är sig likt. I nummer 44 handlar det till exempel om något så aktuellt som fejkade nyheter.
Där skriver nämligen den förträfflige kåsören Gits Olsson att han skulle ha passat mycket bättre som författare än journalist.


Då är det inte så noga med vad man skriver, menar han. Då skulle man komma undan med nästan vad som helst utan att bli anklagad för att hitta på.
Tillhör man däremot de som skriver i tidningar har man mycket större krav på sig, framhåller han och fortsätter:
Mitt livs första intervjuoffer hette Hans Jansson, vilken jag 1942 besvärade för Svenska Morgonbladets räkning. Mannen hade något att göra med den frivilliga vedhuggningen under kristiden.


Hans Jansson ringde mig dagen därpå och var lite förbannad. Dels hette han Jan Hansson och inte Hans Jansson som det stod i tidningen, dels jobbade han i Bränslekommissionen och inte i Livsmedelskommissionen som det stod i tidningen, dels hade han sagt att det var ont om frivillig arbetskraft i stället för gott om, dels utgick det en ersättning med 50 öre i timmen för huggningen och inte 50 öre i veckan som det stod i tidningen. Vidare kunde han inte erinra sig ha sagt, att Göring borde stoppas i tjära och rullas i fjäder.


När jag hänvisade till författarens frihet att fabulera ville han inte ens höra på.
De första åren av den journalistiska banan var kantad av idel småskurna individer som menade att jag lagt yttranden i deras mun som de aldrig fällt.


Argast var en bonde på Närkeslätten om vilken jag berättat i tidningen att han hällt bensin över ladan och tuttat på för att få ut försäkringen. Jag vill erinra mig att han kallade mig dassråtta.
En kristendomslektor som jag beskyllde för att sprida nazistisk förkunnelse under lektionerna var inte dålig han heller. Vid ett telefonsamtal vi hade efteråt åberopade han potentater långt utanför kursplanen.


Folk vill så gärna komma i tidningen men när uppgifterna om dem inte riktigt stämmer blir de liksom lite förtörnade.
Det ringde till exempel en folkparksföreståndare till tidningen och tackade för recensioner som varit positiva.


– Tack för raderna om Jussi Björlings konsert, sa han.
– Åh, det var bara välförtjänt, sa man.
– Det var bara det att Jussi kom inte. Han var inte i folkparken i går. Var du?
Vad svarar man på sån kitslighet? Jo, man påpekade att Harry Martinsson skrev Aniara, en lysande skildring av en färd med raketskepp mot Lyrans stjärnbild, men inte behöver väl Martinsson ha varit ute i rymden för det?
– Nej, muttrade folkparksgubben, men rymden fanns där i alla fall.


Man skulle ha blivit författare. Ingen anklagar författare för att dom hittar på.
Eller så skulle man blivit sportjournalist.
Jag var på en skidtävling en gång när det stakade in en segertippad västerbottning på en matkontroll. Han hade blåbärssoppa och snor i hela ansiktet och såg ut att nyss ha blivit överkörd av rälsbussen.


Kollegerna från sportsidorna kastade sig över honom med intervjublock och anteckningspennor och i tidningen dagen efter läste jag att västerbottningen yttrat:
– Det här var årets härligaste tävling. Jag har lyckats fenomenalt bra med vallningen. Och inga problem är det med andningen. Jag har fyra sekunder att hämta in på förste man men jag kommer att vinna, för den här dagen kommer det att hänga på viljan. Det är viljan som avgör allt!
Så talar en kämpe i spåret, utropade tidningen.
Personligen hade jag inte kunnat höra att denne västerbottning yttrat något annat än följande:
-Huuuh!
Ett blodsprängt budskap från de västerbottniska skogarna.”
Allt detta alltså enligt Gits Olsson i tidningen Se 1971.



onsdag 19 juli 2017

MERA BUBBEL

Och så var det dags för ytterligare några bilder med pratbubblor ur tidningen Se från 1971.













måndag 17 juli 2017

SOM SAGT VAR . . .

Här kommer ytterligare några exempel på vad känt folk sa en gång i tiden, alltsammans saxat ur tidningen Se från 1971.

Torvald Gahlin: Det är underbart att inte göra någonting alls och sedan vila ut ordentligt.

Staffan Lindén i SvD: Då går jag ut och tar en nypa svaveldioxid, Hilda.


Mario Grut i AB: Som föredöme är Pippi Långstrump en samhällsfrånvänd eskapist. Som introduktör till en vuxenvärld av kollektiv strävan går hon reaktionens ärenden med sin asociala individualism och sin kapitalistbag full av stöldgods.

Red Top: Sverige är en demokrati, vilket betyder att den som är tjusigast i tv får bestämma.


Åke Cato på kräftsupé: Vid sidan om mig hade jag en kräftfanatiker från en veckotidning. Från den 8 augusti varje år har denne man kräftspad i stället för blod i ådrorna. Han praktiskt taget går på klo.

Margit Vinberg: Det är härligt att vara ung, fast det vet man tyvärr inte förrän det är över.

Oscar III i DN: Gröna Lund kan aldrig bli något förrän man portförbjuder barnen som bara är i vägen.



onsdag 12 juli 2017

TRYCKFELS-NISSE SLÅR TILL

Mitt i den svenska sommaren år 2017 sitter jag och läser tidningen Se från 1971. Det är visserligen 46 år gamla nyheter, men mycket är sig likt ändå. Det gäller inte minst den tydligen allestädes närvarande person vid namn Tryckfels-Nisse som satte sin prägel på tidningarna redan då.


Inte nog med att tidningen Se håller sig med en egen avdelning, till vilken folk uppmanas skicka in så kallad tryckfel ur andra tidningar – i nummer 38 tvingas man dessutom konstatera att den mänskliga faktorn har drabbat även den egna publikationen. Det visar sig nämligen att man i ett tidigare nummer har förväxlat de båda engelska orden ”peace”, som betyder fred, och ”piece”, som betyder bit. ”Piece in our time”, påstod man nämligen att den brittiske premiärministern Neville Chamberlain utropade efter mötet med Hitler 1938.


Detta har föranlett flera inlägg och kommentarer från läsekretsen, vilket fått tidningen att göra en del påpekanden i ämnet
Kanske är det så att tryckfelens popularitet bottnar i det kända förhållandet att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, skriver man. Som exempel lyfter man fram hur det såg ut i Nerikes-Tidningen en gång för länge sedan när den populäre lutsångaren Olle Nygren skulle uppträda i Örebro. I en rubrik i Nerikes-Tidningen hette det nämligen:
Lutsågaren
Olle Nygren
till Örebro


Hela stan hade väldigt roligt åt lutsångaren som blev lutsågare, och Nerikes-Tidningen, som var noga med allt, såg sig föranlåten att korrigera historien dagen därpå. I en rätt undanskymd notis läste man sålunda, att ”ett beklagligt tryckfel råkade i går insmyga sig i våra spalter. Olle Nygren fick där en något egendomlig titel. Som den intelligente läsaren vet är herr Nygren inte en lutsågare utan en lustångare”.


Hur mycket teknokraterna utvecklar vår värld, så kommer tryckfelen att bestå, spår tidningen vidare och ger några exempel:
Fortfarande ser man i vissa landsortstidningar som ståtar med inringda rapporter från riksdagen i Stockholm att Svenska Dagbladets förre chefredaktör Allan Hernelius (m) kallas för herr Nelius.
Fortfarande dör det snickare som sörjes av två dörrar och en son.
Fortfarande finns det ett rikt underlag för vår omtyckta avdelning ”Veckans klipp”, kostaterar tidningen och fortsätter:
På sistone har radio och tv ställt upp som ivrig leverantör av tokroliga formuleringar.


Plex Peterson verkar till exempel ha rönt folkets varma uppskattning när han från friidrotts-EM i Helsingfors ropade i tv:
- Och nu ska det bli skojigt att se damernas häck.
Men när Plex dagen därpå i all högtidlighet meddelade svenska folket att ”vi har inte många finnar i häcken”, så var det kanske en och annan som ringde Klagomuren och påpekade att Plex bör behålla sitt privatliv lite mera för sig själv.