måndag 23 april 2018

ATT TYGLA SINA LUSTAR

Och så var det dags för några göteborgshistorier till.

Kal och Ada har tagit sig en promenad ner till hamnen. Där står de och tittar på när arbetet pågår för fullt.
Döö, Kal lelle, säger Ada. Har du aldrig haft nån lust att arbeta nån gång?
Jovesst, säger Kal. Men man får la se till att tygla sina lustar.


Kal hade fått en ny våning i ett modernt hus med hiss och allt och skulle ha en stor invigninsfest. Han beskrev utförligt för Osborn hur denne skulle hitta dit.
Det står trettiotvå utanpå dörrn. Där går du in. Sen står det ”Hiss” på en dörr. Där går du in och så trycker du med hakan på en knapp som det står fyra på.
Med hakan? sa Osborn. Varför då?
Ja, sa Kal. Du ska la inte komma tomhänt heller!

Kal står och halsar en Pripps nere i hamnen när stuvarbasen kommer fram.
Hur fan kan du halsa en bira när det är femton grader kall?
Jag har vantar på mej!

Kal står i kön till Systemet. En överste är på väg ut men råkar tappa sin flaska som går sönder och all sprit rinner ut.
Stackars jävel. Och i lumpen ligger han också.


Kal och Osborn var på väg hem efter en blöt kväll. De var så trötta att de gick nästan hopvikta som fällknivar. Så bar det sig inte bättre än att de råkade komma upp på banvallen. När de hade promenerat en stund på rälsen säger Kal:
Döö, det var en jävla lång trappa vi har hamnat på.
Osborn, efter att ha funderat några sekunder:
Döö, bara inte räcket hade suttit så jädra lågt.

Kal står på spårvagnen framme hos föraren och är lite på örat. Då får han för sig att fråga en välklädd gentleman
Har du nåt snus?
Jag snusar inte.
Efter en stund frågar han igen:
Har du nåt snus?
Nej har jag sagt!
Vad är du för en jävel som inte har nåt snus?
Då åker Kal av vid Järntorget. Han står vid refugen och säger till föraren:
Det är la fan så orättvist. Här åker jag av för att han inte har nåt snus.


Kal går och leder sin cykel i spårvagnens spår. Föraren på en vagn ringer upprepade gånger, men Kal flyttar inte på sig.
Kan du inte köra ur spåret, ropar föraren.
Jo, det kan jag, säger Kal, men det kan inte du!

Kal och Ada fick en fulllträff på tipset och beslöt sig för att åka båt till Amerika i första klass. Andra dagen ombord blev dom ombedda att äta middag vid kaptenens bord, men det gillade inte Kal riktigt. Han höll tyst hela måltiden, men när man kom till kaffet, så muttrade han så alla kunde höra det:
Här betalar man första klass och så blir man tvungen att äta ihop med personalen!

Kal och Gustav var ute med sin snipa ”Märta” och dörjade makrill, men utan framgång. På väg hem möter de utanför Långedrag en norsk valfångare som byggts på Götaverken och nu gör sin provtur. På bryggan står en styrman som med skälvande stolthet i rösten ropar genom högtalaren ner till Kal och Gustav:
Detta är Kosmos Fem, världens största valkokeri!
Kal tittar upp, formar händerna som en tratt runt munnen och ropar tillbaka:
Detta är Märta från Hästevik. Har ni fått nån fisk?




fredag 20 april 2018

NYA URGAMLA HISTORIER

Ännu vet ingen hur gammal en göteborgsvits kan bli. Här följer några riktigt slitna och garanterat uråldriga av äkta masthuggskt märke.

Kal, Osborn och Hjalmar firar en seger på Ullevi med middag på Valand. Vid kaffet kommer servitrisen fram och säger till det högljudda sällskapet:
Herrarna måste vara tysta! Ni skriker ju så det hörs ända ner till Brunnsparken.
Brunnsparken, säger Kal. Finns inte en chans. Vi var där för en stund sen och då var det alldeles tyst där.


Har det egentligen fötts några stora män i Göteborg, undrar stockholmaren.
Nej, svarar Kal, bara små bebisar.

Dö, Ada, det är en sak som jag måste fråga dej om, sa Kal till Ada på bröllopsnatten: Är jag den förste man som du sover tillsammans med?
Du kommer att bli det om du somnar, sa Ada.

Kal hade hamnat bland en massa turister på en rundfärdsbuss i Göteborg. När bussen åker förbi bryggeriet säger guiden:
Nu passerar vi Pripps bryggeri.
Kal:
Varför det?



Jag mötte Ada på en dans, sa Kal.
Så romantiskt, sa Helmer.
Inte alls, sa Kal, Jag trodde hon var hemma och passade ungarna.

Vet du att här i Göteborg så välsignar prästerna alla kor, sa Kal.
Varför det, sa Kurt.
För att det ska bli pastöriserad mjölk, förstå du väl!

Kal var ute och seglade och skröt för de andra i båten om hur väl han kände skärgården.
Jag vet var vartenda grund finns.
Just då rände båten på ett grund som låg under vattenytan.Kal fann sig snabbt, slog ut med handen över relingen och sa:
Där har vi ett till exempel.



Vet du att jag kan spela två instrument på en gång, sa Kal.
Hur då, sa Hjalmar.
Jo, sa Kal. Jag kan spela fiol med händerna och luta med huvudet samtidigt.

I går gick jag in till verkmästarn, sa Kal, och talade om för honom att nu får han ge mig löneförhöjning eller också skulle jag sluta!
Hur gick det, sa Gustav.
Vi kompromissade, sa Kal. Han gav mig ingen löneförhöjning och jag slutade inte.



Kal och Ada satt uppe i sin lya i Masthugget. Ada försökte lösa Göteborgs-Postens korsord, men det var något som hade hängt upp sig, så hon frågade Kal:
Dö, Kal. Här e ett ord som ska börja på f och sluta på a, det ska vara fem bokstäver. Vad kan det va: ”Ett nöje för karlarna”?
Tja, sa Kal. Det måste la va feska.
Javesst ja, sa Ada och rodnade. Har du ett suddegummi?






onsdag 18 april 2018

NÄR KAL NÄSTAN BRÖT BENET

I min bokhylla hittar jag flera böcker med göteborgshistorier. Gemensamt för dessa är att de ofta handlar om två personer benämnda Kal och Ada, som i sin bekantskapskrets har ett annat par vid namn Osborn och Beda. Bland övriga agerande märks Gustav, Helmer, Hjalmar, Jonne och Oskar.


Det är vinter och mycket snö på gatorna. Kal, Gustav och Jonne har ätit middag på Gamle Port och när dom går ner till Kungsportsplatsen för att ta spårvagnen så slinter Kal och ramlar i gatan.
Han reser sig inte utan stönar och stånkar över hur ont det gör i benet. Efter en stund böjer sig Gustav ner och frågar:
– Känns det som om benet är brutet?
– Nej, svarar Kal. Det kan det inte vara för det värker oavbrutet.

Kal och Osborn har varit ute på en blöt kväll och när dom rullar hem fram på morgonkröken sluddrar Kal:
– Döö, vi talar inte om för nån var vi har vart.
– Närå, närå, lallar Osborn.
Efter en stund tillägger han dock:
– Men för mej kan du väl tala om var vi har vart.

Gustav läser tidningen högt:
– Hör här – här står det att polisen söker en person av medellängd för ofredande av gamla damer.
Kal:
– Står det något om vad dom ger i lön?


Gustav:
– Kan du tänka dig, i natt föll jag ner genom sängbottnen.
Kal:
– Det var väl inte konstigt, så tungt som du sover.

Helmer blir av någon anledning tagen av polisen och införd till stationen för förhör.
Polisman frågar:
– Vad har ni för yrke?
Helmer:
– Konstnär.
– Jaså, vad då för slags konstnär?
– Jag gör paraplyer.
– Det är väl ingen konst?
– Försök göra en själv så får du se.


– Vet du vad jag drömde i natt, frågar Oskar.
– Nej, svarar Kal.
– Jag drömde att jag cyklade i ett sträck mellan Göteborg och Stockholm.
– Vet du vad jag drömde i natt då, frågar Kal.
– Nej, svarar Oskar.
– Jag drömde att jag låg i en stor säng med Ada på ena sidan och Beda på den andra.
– Att du inte ringde efter mej då?
– Det hade väl inte vart nån idé, du var ju ute och cyklade.

Kal skulle sätta in en annons under ”Personligt – för ev. äktenskap”.
Damen i luckan frågade:
– Vill ni ha in den redan till lördag?
– Ja, sa Kal och rodnade . . . men kan man skriva det?








fredag 13 april 2018

I CIRKUSDIREKTÖRENS VAGN

I ett av mina gamla fotoalbum hittar jag flera bilder från Cirkus Scotts besök i Uddevalla hösten 1979. Tillsammans med några cirkusentusiaster, som hade lockat med mig på en av föreställningarna, blev jag inbjuden till cirkusdirektören Käte Bronetts vagn en bit från det stora tältet på grusplanen ute vid dåvarande Folkets Park.


Käte Bronett omgiven av fyra cirkusentusiaster.

Så här såg det ut när några välkända uddevallabor uppvaktade cirkusdirektören. Från vänster: flitige cirkusbesökaren Olle Ryberg, Bohusläningens sportchef Lennart Floodberg, gamle idrottsledaren Arndt Winberg och sporthandlaren Fingal Ryberg.
Och en stund senare kom Fritidsnämndens ordförande Carl-Åke Åkerström och hälsade på.


Lennart Floodberg, Käte Bronett och Carl-Åke Åkerström.

Käte Bronett var en mycket speciell person. Hon tyckte inte om att tilltalas med förnamn, så de flesta som kände henne sa alltid fru Bronett till henne. Personer som hon ogillade sa hon ”du” till, och till dem hon uppskattade sa hon ”ni”. När jag frågade om man får fotografera under föreställningen tittade hon granskande på mig och sa:
-Ni får!
Inte för att vi var det minsta bekanta, utan förmodligen för att hon visste att jag var kompis med Lennart Floodberg, som hon uppskattade mycket för hans stora cirkuskunskaper.
Tyvärr hade jag inte vett att se till så jag själv kom med på någon av bilderna. Jag nöjde mig med att hålla i kameran, både i direktörsvagnen och under föreställningen.

Bröderna Olle och Fingal Ryberg på publikplats tillsammans med Lennart Floodberg.

Och enligt mina gamla anteckningar på kortens baksida var det följande artister vi fick se under denna föreställning den 7 september 1979.


Banda Vidane med lipizzanerhingstar från Spanska Hovridskolan i Wien.

The Two Imresz jonglerar.

The Two Szilagyis i hisnande balandsakt.

Clownnummer med Pius Nock.
Fatima - akrobat och "ormmänniska".

Världsberömde clownen Joe Jackson J:r.

Lyros luftbalett.

Pompoff Family - musikaliska clowner.

Buktalaren Fred Roby med docka.

Los Aguanitos - två bröder som bar varandra på huvudet.

Indiska elefanter.

Clownen Pius Nock cyklar på lina.

Stor final under publikens jubel.

FOTNOT: Cirkus Scott grundades 1937 av de fyra clownbröderna Bronett. En av dem var Bruno, som gifte sig med Käte. Sedan alla bröderna dött i tämligen unga år tog Käte över cirkusen i början på 1950-talet. Hon drev Cirkus Scott från 1952 till en bit in på 1980-talet, då hennes son Francois tog över, alltså han som myntade uttrycket ”största möjliga tyssssstnad”. När Francois avled 1994 efterträddes han av sönerna Henry och Robert.
(Klicka på bilderna så blir de större.)


måndag 9 april 2018

KROPPS JOGGING 1981

Här är några bilder från Kropps Jogging 1981. På den första ser vi hur I17-majoren Jan Spång leder, närmast följd av blivande sporthandlaren Lennart ”Lelle” Johansson. Löparna befinner sig på Östergatan i riktning söderut och ska just passera över Kungsgatan, där Kroppskulturs kansli låg i hörnhuset innan man flyttade till Österskolan.


Östergatan.

På nästa bild har Jan Spång skakat av sig förföljarna och är på väg att svänga in från Södra Hamngatan över träbron och vidare mot torget. Banan gick sedan nerför Kungsgatan och åt höger på Västerlånggatan, innan den flera kilometer långa stigningen upp mot Bjursjön tog vid längs Fjällvägen, Boxhultsvägen, Dalaberg och elljusspåret.

Södra Hamngatan.

Här springer segraren in genom ”maratonporten” på Rimnersvallen efter att ha visats rätt av en GFK-ledare som jag tycker mig känna igen som Bertil Strand. Rätta mig gärna om jag har fel.

Rimnersvallen.

På bilden här under kommer en eftersläntrare flera minuter senare.



Och så här såg det ut vid mållinjen inne på Rimnersvallen, där tidtagare och protokollförare satt vid ett bord framför huvudläktaren.


I en gammal anteckningsbok ser jag att jag kom på 50:e plats med tiden 1.05.24 på den 15 kilometer långa banan. Hur många deltagare det var minns jag inte, men nog bör vi ha varit ett par hundra. Vad min dåvarande granne Jan Spång hade för segertid kan jag heller inte hitta, men han var säkert minst en kvart före mig i mål.
Men huvudsaken är som bekant inte att vinna utan att deltaga och göra sitt bästa.


lördag 7 april 2018

DET BRINNER PÅ TUREBORG!

En vårdag 1981 började det brinna i berget ovanför torget på Tureborg. Efter en stund hördes sirener från utryckningsfordon och snart körde ett par brandbilar upp och stannade i närheten av brandplatsen.


Slangar rullades ut och efter en stund var en brandman i full färd med att spruta vatten på den lilla brandhärden som snart var släckt.



De boende på Tureborgsvägen 14 hade god utsikt från sina balkonger och fick hela dramat serverat mitt framför näsan. Det muttrades en del om att nu hade det ökända Tureborgsgänget varit i farten igen. Men i själva verket var det nog bara luntande småpojkar som varit framme.



Och här har jag hittat en bild på två brandbilar som ryckt ut och parkerat i backen vid Tureborgvägen 16. Om det var vid samma tillfälle vill jag dock låta vara osagt.


Fler gamla Uddevallabilder kommer inom kort i denna blogg.

tisdag 3 april 2018

VAD ÄR DET HÄR FÖR NÅGOT?

Det är inte lätt att komma ihåg vad det är som händer på nästan fyrtio år gamla bilder, även om man har tagit dem själv. Här är några från våren eller försommaren 1981 som förbryllar mig en hel del.


Folkdans på Kungstorget.

På den första handlar det om folkdans på Kungstorget framför statyn med Ågrens cykelaffär och Saluhallen i bakgrunden. Anledningen har jag glömt för länge sedan. Kanske är det firande av Svenska flaggans dag, som den nuvarande Nationaldagen hette på den tiden. Några flaggor syns dock inte till.

Folksamling vid träbron.

Nästa bild är ännu egendomligare. En stor folksamling i Hasselbacken och på träbron beskådar något som fotografen (det vill säga jag) har lyckats dölja väl. Jag tycker mig dock kunna urskilja två uppställda bilar och någon sorts prislista på en tavla för något som kostar 44:50 respektive 27 kronor. Kan det möjligen vara utlottning av dessa två bilar?

Hasselbacken.

Längre bort i Hasselbacken är det också mycket folk. På den här bilden, tagen från andra sidan Bäveån vid samma tillfälle, ser vi Hasselbackshuset med dåvarande busstationen och ett par av de stadsbussar som på den tiden utgick från hållplatserna där.
Fler bilder senare.