fredag 3 februari 2012

SKIDÅKAREN SOM FÖRSVANN

En vinter då det var gott om snö bestämde Kalle Kanon att det skulle bli skolmästerskap i skidlöpning på fjället.


Kalle Kanon var överlärare och ansåg att ungdomen skulle härdas av hårda strapatser i vildmarken. Till sin hjälp hade han fröken Asta, även kallad Asta la Vista efter en replik i Zorros märke på biografen Röda Kvarn året innan.


Asta la Vista hade hand om anmälningslistan och skötte uppropet vid starten. Sedan skickade hon iväg åkarna med en minuts mellanrum. Det var ordning och reda, och allt gick bra tills Nisse Bengtsson gav sig iväg i slutet av startfältet. Han hade vallat med Liljeholmens stearinljus och tyckte att skidorna gled som spjut när han testade dem i liten nerförsbacke strax före start.


Sedan blev han uppropad av Asta la Vista och kände sig upprymd och övermodig där han stod och väntade på sin tur.
-Klara, färdiga, gå! sa fröken Asta.
-Asta la vista – baby! sa Nisse Bengtsson och så åkte han iväg.


I den första uppförsbacken fick han inget fäste, men den orkade han saxa upp för. Sedan var det slätt och utför i flera hundra meter. Nisse Bengtsson stakade på och susade förbi den ene efter den andre med fantomglid under skidorna.
Men sedan kom en skarp kurva, och Nisse Bengtsson hann inte svänga. Han for rakt ut i geografin och kom in på ett annat spår som ledde ner mot bebyggda trakter.


Där gick det så lätt att glida fram att han glömde bort skidtävlingen och åkte ända ner till stan i stället. Sedan tog han skidorna under armen och gick hem.
Men eftersom han var rädd för att hans morsa skulle undra varför han kom hem från skolan så tidigt, smög han ner i pannrummet. Där hade han en bunt gamla serietidningar, så han satte sig ner och läste Fantomen i väntan på att skoldagen skulle ta slut.


Då hade alla de andra skidlöparna kommit i mål för länge sedan uppe på fjället. Kalle Kanon och Asta la Vista räknade in sina elever och upptäckte att en av dem fattades. Flera andra rapporterade att de hade blivit omkörda i början av Nisse Bengtsson, men sedan hade ingen sett honom.
Kalle Kanon tyckte det var konstigt att en så duktig skidåkare bara kunde försvinna, så han tog en extratur runt banan. Då upptäckte han vargspår i närheten och blev riktigt orolig.


Kalle Kanon ringde till Nisse Bengtsson morsa och frågade om hon visste var han var. Det resulterade i att Nisse Bengtssons farsa fick ta ledigt från jobbet och åka upp på fjället.
Militären hade övning i närheten och Kalle Kanon åkte dit och rekognoserade. Han fick tag på en löjtnant, som skickade ut en patrull och letade, men alla spaningar blev resultatlösa.
Nisse Bengtssons morsa började grina när hon fick höra talas om vargspåren och krävde att polis skulle tillkallas. Poliserna undersökta omgivningarna och skällde ut Kalle Kanon för att han hade lagt en alldeles för hård bana för så unga skidåkare.


Det hade nu blivit sent på kvällen, och när polisen körde hem Nisse Bengtssons förkrossade föräldrar och stannade utanför huset, såg de att det lyste i pannrummet. Där satt den förlorade sonen och läste Fantomen,och det enda han hade att säga till sitt försvar var:
-Det finns dagar då Fantomen lämnar djungeln och går omkring på gatorna i staden som en vanlig man.


När hans morsa undrade om han var hungrig eller om han ville ha något att dricka, sa han utan att titta upp från tidningen:
-Ett glas mjölk till mig och en skål vatten till hunden.
Och på frågan hur han kunde ta sig ner från fjället så snabbt utan att någon såg honom svarade han:
-När Fantomen rör sig står blixten stilla.
Men då tog hans farsa honom i örat och sa att jag vet en som ska få se på blixtar om han fortsätter att vara uppstudsig. Sedan ledde han honom till hans rum och låste in honom för resten av dagen.
Och några fler skidtävlingar fick Nisse Bengtsson inte vara med i den vintern.

1 kommentar:

  1. tacka vet jag Tarzan -- han kunde simma

    SvaraRadera