måndag 30 juli 2012

NÄR NURMI BLEV FÖRBANNAD

I många år var Paavo Nurmi tidernas störste olympier. I tre OS (Antwerpen 1920, Paris 1924 och Amsterdam 1928) vann han nio guld och tre silver.
Under åren 1922-31 slog han 25 världsrekord.


1924 var han förmodligen som allra bäst. I de finska OS-uttagningarna satte han med en timmes mellanrum världsrekord på både 1500 och 5000 meter.
Vid OS i Paris senare på året vann han överlägset samma sträckor, åter med en timmes mellanrum.
Guld blev det också i laglöpning 3000 meter och i terränglöpning, både individuellt och lag.
Men på 10 000 meter fick han inte vara med. Den finska lagledningen fruktade att han och landsmannen Ville Ritola skulle köra slut på varandra.


Då blev Nurmi förbannad. I stället för att vila sig inför kommande lopp begav han sig till en närbelägen idrottsplats och sprang í ren ilska och med klocka i handen 10 000 meter snabbare än vad Ritola samtidigt gjorde när han vann loppet inne på OS-arenan.
I Paris tog Nurmi fem guld på fyra dagar med segern i terrängloppet som den allra mest imponerande.


Tävlingen har gått till OS-historien som något av det värsta som någonsin skådats. Loppet avgjordes i 37 graders värme (cirka 55 i solen enligt samtida uppgifter) på en
10 000 meter lång bana där nästan ingen skugga fanns, delvis i högt gräs och med hopp över murar. Till råga på allt tangerade banan Paris stora soptipp, från vilken en ohygglig stank utströmmade.
Av 38 startande kom bara 15 i mål. De flesta som bröt gjorde det för att de svimmade ute på banan, däribland samtliga fyra svenskar med Edvin Wide i spetsen.


Fruktansvärda scener utspelades i den ohyggliga hettan. Finske Heikki Liimatainen formligen drevs fram av landsmän utefter banan. När han kom in på Stadion visste han inte var han befann sig.
Omtöcknad av utmattning och hetta vände han två gånger på upploppet strax före mållinjen och sprang tillbaka, innan han hejdades och mer eller mindre tvingades över mållinjen. Därmed räddade han Finlands guldmedalj i lagtävlingen.

Flera av de löpare som föll ihop ute på banan fördes medvetslösa till sjukhus. Edvin Wide, som hade hängt med Nurmi och Ritola större delen av loppet, vaknade inte förrän efter flera timmar.
Trea i loppet blev högst sensationellt den svarte amerikanen R. Johnson. Det förklarades dels med hans afrikanska rötter, dels med att han i flera år hade varit masugnsarbetare i ett stålverk och därför lärt sig uthärda stark hetta.
Nurmi sprang i mål till synes oberörd, satte sig i gräset, tog av skorna och tassade iväg barfota för att jogga ner.


Nurmi kallades ”Tigaren” på grund av sin enstörighet. Sitt asketiska levnadssätt förklarade han med orden: ”En idrottsman ska leva som en fattig och känna sig som en fattig.”
Men han levde inte som han lärde. Han sprang in en förmögenhet på löparbanorna. Och när han ville avsluta karriären med maraton i Los Angeles 1932 diskvalificerades han på livstid av internationella friidrottsförbundet för överträdelse av de då mycket stränga amatörreglerna.


IAAF:s styrelse dominerades vid den här tiden av svenskar med ordföranden Sigfrid Edström i spetsen. Avstängningen av Nurmi bidrog till de kyliga friidrottsförbindelserna mellan våra båda länder under en stor del av 30-talet.


I Finland räknas Nurmi än i dag som en av landets största idrottsmän genom tiderna, kanske den allra störste. Därom vittnar bland annat en staty utanför olympiastadion i Helsingfors.

1 kommentar: