torsdag 28 mars 2013

UNG ROCKPIONJÄR POLISANMÄLD

Det hände sig vid påsktid för många år sedan att Nisse Bengtsson hade varit i radioaffären och frågat efter Tutti-frutti med Elvis Presley.


Den var dock slutsåld för tillfället. I stället rekommenderade radiohandlaren en annan version av samma melodi, inspelad av en ny amerikansk förmåga som kallade sig Little Richard.
Om man köpte dennes nya EP-skiva fick man förutom Tutti-frutti även Long tall Sally, Rip it up och Ready Teddy, samtliga riktiga höjdarlåtar som man måste köpa fyra olika skivor för att få med Elvis.


Nisse Bengtsson slog till och gick hem och spelade den nya skivan gång på gång på gång. Speciellt frös han på Long tall Sally och det parti där Richard sjöng ”we gonna have some fun tonight”.
Sedan blev det påsk och helgfriden sänkte sig över kvarteret. Men trots att Nisse Bengtsson hade fått långfredagens helighet insupen med modersmjölken, kunde han inte låta bli att spela den nya skivan när hans föräldrar åkte bort en stund.


Han måste ha känt sig extra rebellisk den dagen, för han öppnade fönstret och drog på Long tall Sally med fullt ös på radiogrammofonen just som kärringa Larsson kom promenerande förbi huset på hemväg från gudstjänsten i kyrkan.
Kärringa Larsson trodde inte sina öron. Först stannade hon upp och spanade in var oljudet kom ifrån. Sedan sprang hon hem och ringde till polisen.
Det gjorde hon i och för sig ofta, men den här gången blev det nog en ovanligt konstig anmälan för hon sa att dom måste komma omedelbart och bura in en slyngel som spelar negerjazz på långfredan så att hela kvarteret skakar.


Och när hon hade hämtat andan tillade hon att han som sjunger ropar ”fan, fan, fan” hela tiden. Förmodligen syftade hon på ”some fun tonight” för hon var inget vidare på engelska.
Vakthavande polisman hävdade då att det krävdes ett visst antal decibel för att man skulle kunna ingripa. Och eftersom ingen annan i kvarteret hade hört av sig, utgick han från att ljudet inte kunde vara tillräckligt starkt för att motivera polisutryckning.


Kärringa Larsson svarade att i så fall fick hon ta lagen i egna händer och slängde på luren med en smäll. Sedan gick hon över till gubben Persson och skickade ut honom med uppdrag att ta itu med ungdomens förvildning och tysta det ogudaktiga skränet.
Gubben Persson var svag för kärringa Larsson, så han gjorde som hon befallde. Han talade med Nisse Bengtssons föräldrar när dessa hade kommit tillbaka hem. Och när de fick höra vad som hänt, lovade de att det inte skulle förekomma någon hög musik därifrån i fortsättningen.


Nisse Bengtsson gick omkring och var sned i flera dagar, innan han kom på hur han skulle göra för att hämnas. Först spelade han in alla låtarna på ett band på sin farsas gamla batteridrivna rullbandspelare som var stor som en resväska. Sedan släpade han iväg den en sen kväll till kärringa Larssons trädgård och laddade den med Long tall Sally.
När det var klart smög han fram och knackade på fönstret. Och när kärringa Larsson öppnade drog han upp ljudet till max, så att hon fick höra Little Richard vråla ”we gonna have some fun tonight” för full hals bortifrån krusbärsbuskarna.


Kärringa Larsson var nära att svimma. Men gubben Persson, som var där på besök, genomskådade det övernaturliga ljudfenomenet och sprang ut i trädgården i bara strumplästen. Nisse Bengtsson flydde i panik utan att hinna få med sig bandspelaren.


När hans farsa dagen därpå frågade vart bandspelaren hade tagit vägen, svarade Nisse Bengtsson att den har gubben Persson stulit. Men då stod gubben Persson redan i farstun med bandspelaren i ena handen och bevismaterial i form av bandet med ”negerjazzen” i den andra.
Det slutade med indragen veckopeng och totalförbud att spela Little Richard i det huset under överskådlig tid framöver.

måndag 25 mars 2013

HÅRDA BUD PÅ LÅNGFREDAG

När påsken närmar sig går tankarna till barndomens femtiotal.
Då var det hårda bud. Speciellt på långfredagen.


Då var det stängt överallt. Alla affärer, restauranger och biografer var igenbommade. Inte en kiosk var öppen.
Alla förväntades stanna hemma och läsa bibeln och meditera och begrunda vad som hade hänt för tvåtusen år sedan.


Som liten fick man inte gå ut och leka. Man fick inte skratta högt. Det var knappt man fick hosta. Och om man la av en brakare trodde de vuxna att man hade blivit galen.
-Är du inte riktigt klok, pojk? Ska du släppa dig på långfredan!


Det gick så långt att en yngling som spelade hög musik på grammofonen blev anmäld för polisen.
Om detta ska det handla i denna blogg längre fram i veckan.

fredag 22 mars 2013

SÖMNIG KÅSÖR PÅ FEL SPÅR

Vanans makt är stor, särskilt tidigt på morgonen. Och om man inte har vaknat ordentligt, är det dessutom lätt att göra bort sig.
Jag talar av egen erfarenhet. Känn på den här bara:


I flera år stod en kaffeautomat i ett hörn av redaktionen. Den innehöll även te och varm choklad och lite annat smått och gott, men för att gå igång på morgonen är vi många som anser att det bara är svart kaffe som gäller.

Under många år jobbade jag kvällar och nätter och behövde sällan vara på plats före klockan elva på förmiddagen. Men när jag fick nya arbetstider och skulle börja arbeta halv nio blev det värre. Då ringde väckarklockan redan vid sjutiden, och varje morgon kände jag hur kroppen skrek: Ligg kvar! Vänd på dig och somna om, för jag är inte inställd på detta.
Om när man kom till jobbet var det som sagt svart kaffe som gällde innan man var talbar.


Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men tror att jag kommer sanningen nära om jag påstår att jag sände vissa signaler till omgivningen när jag varje morgon kom långsamt lufsande med den tomma muggen i näven och blicken i golvet på väg mot kaffeautomaten. Jag såg kort sagt inte ut som om jag var på väg till Friskis och Svettis om man säger så.
Och inte blev det lättare av att mitt skrivbord var placerat en våning ner och jag måste gå uppför en trappa för att komma till den plats där automaten var belägen.


En sådan morgon kom jag uppför trappan i sakta mak, blind och döv för omgivningen men med den säkra instinkten hos en gammal elefant som tar sig fram längs den upptrampade vägen mot vattenhålet.


Plötsligt kände jag att det var något som inte stämde. Och när jag var nästan ända framme insåg jag vad det var. Det hade blivit alldeles tyst på redaktionen. All verksamhet hade avstannat, och det hördes inte ett ljud bakom mig.
Detta nådde hjärnan ögonblicket innan jag tittade upp och såg att automaten inte stod på sin plats, varpå jag vände mig om och upptäckte ett stort antal förväntansfulla ansikten lysa upp i glada leenden åtföljda av ett kollektivt gapskratt.


-Detta är fantastiskt, sa en kollega. Du går här som en gammal spårvagn och viker inte en tum från den invanda rutten.
-Automaten står direkt ovanför trappan, sa en annan. De flesta klagar på att man nästan snubblar på den, men du ser den över huvud taget inte.
-Det här förväntar vi oss en krönika om, sa den första kollegan..
-Nja, jag vet inte, sa jag. Så roligt var det väl inte.
-Det var det roligaste jag sett i år, sa den andra kollegan.
För egen del vill jag bara framhålla att om saker och ting fick vara som de alltid har varit skulle det inte bli några problem. Om folk lät bli att ändra på allting vore livet mycket lättare.


Det påminner mig om en gång för många år sedan när jag var i London och blev vittne till hur tankspriddhet i kombination med ändrade förutsättningar höll på att ställa till en riktig olycka.
Efter en veckas vistelse skulle jag åka hem en tidig morgon. Medan jag satt i en fåtölj i receptionen med min resväska bredvid mig och väntade på en buss som skulle ta mig till flygplatsen, lade jag märke till att personalen hade gjort en förändring i lokalen.


Den glasdörr som fanns på väg in till frukostmatsalen och hela veckan stått öppen, hade nu av någon anledning stängts. Det innebar att alla som var på väg att äta frukost måste skjuta upp dörren med handen.
Nu satt jag på första parkett och följde händelseförloppet med spänd förväntan.


Allt gick bra en lång stund, men till slut hände det oundvikliga. En medelålders engelsman med rutig blazer, morgontidning under armen och tänd pipa i munnen kom i hög fart och gick rakt in i glasdörren med våldsam kraft.


Han slog i pannan med en dov duns, tappade tidningen i golvet och fick pipskaftet nedkört i halsen så att rök och gnistor yrde.
När han hade plockat upp tidningen, dragit ut pipan ur munnen och torkat svetten ur pannan, kom hans enda kommentar till allt detta. Det var en replik som jag aldrig glömmer, nämligen:
-Oh, dear,
Så vid närmare eftertanke ska man kanske inte klaga bara för att man på grund av morgontrött tankspriddhet får vända om och gå några steg extra för att hämta sitt kaffe.

tisdag 19 mars 2013

FJÄRRAN FRÅN FIN FUNKTION

Jag köpte en dvd-spelare för en tid sedan. Den gamla jag hade i sovrummet hade upphört att fungera. Det tillhör kanske inte de allra nödvändigaste behoven här i livet att ha dvd i sovrummet, men det kan ju ändå vara skönt att somna till en gammal svensk långfilm ibland.

Men vanans makt är stor, så jag tyckte det var säkrast att köpa en av samma märke som den jag har i vardagsrummet. Det är svårt att lära gamla hundar sitta, och med tilltagande ålder vill man gärna att knapparna ska vara placerade på samma ställe som på den fjärrkontroll man har vant sig vid.


Men där bet jag mig i tummen, för tror ni inte att dom djävlarna hade hunnit flytta om alla knapparna i alla fall!
På den nya satt power-knappen högst upp till höger i stället för till vänster. Enter och OK hade de placerat nästan högst upp i stället för på mitten av fjärren. Paus och Stop hade de satt ovanför play-tangenten i stället för vid sidan om som på den gamla, och knappen för inspelning höll jag på att inte hitta alls.


Och när jag beklagade mig för bekanta och undrade vad det skulle vara för vits med att ändra på allt detta fick jag svaret:
-Om stenåldersmänniskorna hade varit likadana tröga gamla stötar som du hade hjulet aldrig blivit uppfunnet.

Jag vill inte gärna klaga, men jag har lite svårt för folk som tror att de uppfinner hjulet var gång de ändrar på något som fungerar.
Det kom mig också att tänka på något helt annat men ändå snarlikt, nämligen hur det gick när man flyttade kaffeautomaten på min arbetsplats en gång för några år sedan. Men det ska jag återkomma till senare i veckan.

fredag 15 mars 2013

RESTEN AV 70-TALET

Björn Borg vann Wimbledon, Sverige stod stilla när Stenmark åkte, Ulrika Knape hoppade så Toivo Öhman grät i teve och Teofilo Stevenson slog ut alla i första ronden.


Uri Geller koncentrerade sig så matsilvret kroknade i svenska hem, Elvis Presley dog och Transportarbetareförbundets ordförande Hans Ericson förhandlade tills motpartens representanter svimmade och fick bäras bort från nattmanglingarna.


Vi läste Gulagarkipelagen av Solsjenitsyn och Den skrattande polisen av Sjöwall/Wahlöö, såg Gökboet med Jack Nicholsen på bio, lyssnade på Cherpy cherpy cheap cheap med Middle of the road och i teve regerade Någonstans i Sverige med Loffe och hundrasjuan Andersson.


Evert Taube på Gröna Lund, Bobby Fischer mot Boris Spasskij i Reykjavik och The Rumble in the djungle med Muhammad Ali mot George Foreman mitt i natten i Kinshasa i mörkaste Afrika.
Raskens och Utvandrarna, Sjung med Egon, bröderna Malm och N P Möller, Arthur Ashe och Ilie Nastase, Simon Spies, Günther Sachs, Idi Amin, Carlos Monzon och Jag heter Bo Holmström go´afton i Kvällsöppet.


Svensktoppen med Ulf Elfving, Spola kröken, Sofia dansar gogo med Stefan Rüden och Rockfolket med Burken och Bertil Bertilsson.
Hemmafruarna i Skärholmen, Hasse Thomsén i München, The Boppers i parken, Svenska supvisor med Bengt Sändh, Doktor Gormander i Aftonbladet och förre grushandlaren Göte Borg i Expressen.


Henry Kissinger, Emil i Lönneberga, Alexandra Charles, Juha Väätäinen, Is this the way to Amarillo och Bernt Johansson med poliseskort mot målet i Montreal så det knottrade sig på ryggen på ett par miljoner svenskar.
Riksdagen debatterade om vi skulle få dricka mellanöl och göra maskrosvin, Rock-Ragge gjorde en nyinspelning av One night och Malmö FF fick stryk av Nottingham Forest i Europacupfinalen i München.


Pekka Vasala, Bianca Jagger, Ronnie Peterson, Reine Wisell, Henrik Danes, Ed McBain, Heinrich Böll och Isaac Baghevir Singer.
Börje Salming, Alistair McLean, Richard Nixon, Me and you and a dog named Boo, Stig Claeson, Den store Gatsby, fuskryssen med knappen på värjan, Aj aj aj det bultar och det bankar med Schytts och Någon jävla ordning ska det va i ett parti med C H Hermansson.

onsdag 13 mars 2013

MERA 70-TAL

Olof Palme regerade, Gunnar Sträng var finansminister och Ronnie Hellström stod i mål.
Astrid Lindgren skrev sagan om Pomperipossa, Bo Widerberg gjorde Mannen på taket, gamle kungen dog och Hans-Erik Larsson tappade skidan i VM-stafetten i Falun.


Utsvängda brallor, svart polojumper, polisonger och silverkors i kedja runt halsen.
Discodans, pizzerior, Hot love med T Rex och almarna i Kungträdgården.
Spaghetti-western med Clintan, Sista natten med gänget, 88-öresrevyn på Skeppet, streaking, Kärlekens språk, massflykten från Kumla, Oppåpoppa med Clabbe, Jesus Christ Super Star och Anna å mej med Lalla Hansson.


Stor mellanöl, pilkastning och biljard på Petepan, svensk filébiff på Baggen, rutig kavaj på Bachanalen, Den siste mohikanen med Lille Gerhard och Brown Sugar med Stones på Discoteque Angelique vid torget.
Baader-Meinhof, Norrmalmstorg, Watergate och västtyska ambassaden. Banlonpolo, axelvaddar och byxor med sydda pressveck, Chris Christofferson, Janis Joplin, Rod Stewart och Elton John.


Goldie Hawn, Sven Delblanc, Sammy Davis Junior, Henning Sjöström. Beppe Wolgers och sovjetisk klapp-klapp-hockey med Firsov. Maltsev och Charlamov.
Mona Krantz och Kent Finell, Dan Labraaten och P-O Brasar, Bresjnev och Kosygin, Kjell och Stellan i pingis-VM, Jolo och Red Torp i DN, Anders Hedberg och Lill-Pröjsarn i NHL, Magnus och Brasse i teve och På palmblad och rosor av Slas på biblioteket.


Lasse Virén, Honken Holmqvist, John Akii-Bua och Mark Spitz. Waterloo med Abba, Onkatjacka med Björn Skifs, John Lennons rock-LP, Thomas Magnussons guldryck i Lahtis och Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång med Lena Andersson.
Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset, Clark Olofsson rymde, kungen och Silvia gifte sig och Coloradoskalbaggen invaderade Skåne.


Ricky Bruch satte världsrekord i diskus och Kjell Isaksson i stav och Baumgartl föll på sista hindret när Gärderud tog guld i Montreal.
Andra stora namn var John Travolta, Anwar Sadat, Kalle Sändare, Stikkan Andersson, Ego Boy, Alberto Juantorena, Tony Rosendahl, Milton Friedman, Frank Baude, Beppe Wolgers och Sven-Åke Lundbäck.


Stenkastning på Malta, snöstorm i Gelsenkirchen och kullerbytta av Roland Sandberg.
Ove Grahn spelade fram, Ralf Edström nickade, Åby Ericson spelade piano och Staffan Tapper missade en straff och gick till fotbollshistorien som Tappan Straffer.
Fortsättning följer.


måndag 11 mars 2013

MINNS NÅGON 70-TALET?

50-talet och 60-talet har nyligen avhandlats i denna blogg.
I dag har turen kommit till 70-talet, det kanske märkligaste av alla decennier i den svenska nutidshistiorien.


Som en stor grå massa ligger det där, inklämt mellan det ansvarslösa, omedvetna, glada 60-talet och det glittrande, flärdfulla och satsa på dig själv-omsusade 80-talet.
Så här i backspegeln känns det som om 70-talet var det årtionde då solen aldrig sken. Allt var grått och trist och färglöst. Folk gick klädda i säckväv och var bleka, glåmiga och missanpassade. Det regnade nästan jämt, mjölken var för dyr och allt var samhällets fel.


Alla var kommunister och hade runda glasögon och palestinasjalar och läste Marx och Engels och drog stenciler med antiamerikanska budskap i källaren och gick i demonstrationståg och knöt nävarna och ropade Krossa kapitalismen, USA ut ur Vietnam och Palme och Geijer – Nixons lakejer!


Tidningen Proletären var det fria ordets enda plattform, det var fult att tjäna pengar och dricka Coca-cola, jultomten var död och barnprogrammen i teve handlade om asiatiska sjuåringars arbete på risfälten.
Proggen var den enda rätta musikstilen och alla grupper hette Fläsket brinner, Samla mammas manna och Mormor badar.


Mao Tse-tung var förebilden. Fidel Castro var guden och Che Guevara var hans profet. Den västerländska kapitalismens sammanbrott var nära, USA var ett kapitalistiskt aphus och drömländerna hette Albanien och Nordkorea eller möjligen Afghanistan för där fanns det hur mycket brass som helst.


Det allra märkligaste var kanske att allt detta kom så plötsligt. Visst pyste det lite i slutet på 60-talet, men det var mest bland studenter och extremvänster. För oss andra var det fortfarande bubbelgum, champagne och guldlamé ända in på nyårsafton 1969. Sedan blev allting bara nöd och elände över en natt. Hela livet gick över i svart-vitt och det var ingen måtta på alla umbärande vi utsattes för.

 
Eller var det inte så? Efter att ha funderat ytterligare en stund kom jag fram till att detta kanske inte var den hundraprocentigt korrekta bilden. Det fanns faktiskt lite annat också, men det ska jag be att få återkomma till lite längre fram i veckan.

onsdag 6 mars 2013

MR PINKERTONS LONDON

Här följer ett kapitel ur min bok Mr Pinkertons London. Läs gärna och kolla även in Marian Väpnargårds läckra illustrationer.

Förföljd av gamla gummor
Frimärken finns sällan på samma ställen som man köper vykort i England. De får man inhandla i något postkontor.
När jag besökte posten vid Queensway i detta ärende möttes jag strax innanför dörren av en mycket gammal dam på väg ut. När hon fick se mig stannade hon upp, släppte rullatorn med ena handen, höll upp ett brev och sa:
Excuse me, young man. Can you read this? Kan ni läsa det här?

Jag tittade då hastigt på den sida av brevet den gamla höll fram och svarade att det var avsänt av en mrs Mary Morrison i Newcastle.
Det var det jag anade, sa gumman och stapplade vidare.
Vad det var hon anade och vad det betydde fick jag aldrig veta.
Däremot vet jag med säkerhet att trakterna kring Notting Hill och Bayswater vimlar av gamla damer i hundraårsåldern som ständigt kommer fram och säger ”Excuse me, young man” med en röst som inte är van att bli motsagd.
Efter att ha mött några av dessa krutgummor på Londons gator i ett antal år har jag två teorier.
Antingen härstammar de från gamla officerare från imperiets storhetstid och är i så fall kvinnor som har levt många år i tropikerna och vant sig vid att det kommer en tjänstvillig boy springande så fort de knäpper med fingrarna.
Eller så är de änkor efter Montgomerys soldater i andra världskriget, dessa sega, okuvliga män som aldrig gav upp. De slogs mot Rommels armé i Nordafrika och blödde för oss på Normandies stränder medan Churchill förkunnade att England kan förlora alla slag utom det sista. De som överlevde kriget har för länge sedan dött en naturlig död. Kvar är deras änkor i hundraårsåldern, som nu går omkring med käppar och rullatorer på Londons gator och säger ”Excuse me, young man” till turister i övre medelåldern.
Senast hände det inne i en av de Boots-butiker, som finns i varje stadsdel och är en sorts blandning av parfymeri, kemikaliehandel, fotoaffär och apotek.
Medan jag stod där och valde ut ett rakvatten kom en av alla dessa urgamla gummor släpande på en pensionärskärra med gnisslande hjul. Utan att tveka gick hon rakt fram till mig och sa:
Ursäkta mig, unge man. Kan ni hjälpa till här?
När jag svarade jakande fortsatte hon:
Böj er ner och ge mig den där burken med ansiktskräm på nedersta hyllan. Jag blir så yr om jag måste böja mig.
Jag gjorde då en snabb knäböjning, grep burken och räckte fram den.
Nej, nej, inte den, sa gumman irriterat. Den röda.
Jag satte mig då på huk, pekade på en burk och undrade om det var den.
Nej, nej, nej, protesterade tanten. Den röda sa jag ju. Den står där bredvid. Ser ni dåligt?
När jag invände att den inte var röd utan orange sa hon befallande:
Res er upp så jag får se ordentligt!
Jag gjorde så och visade burken för henne.
Nej, det är fel. Titta om det står någon innanför. Jag blir så yr om jag ska böja mig.

Jag ställde mig då på knä på golvet och lyckades leta fram en burk med ljusröd etikett längst in på den nedersta hyllan. Sedan reste jag mig hastigt och kände hur det svartnade för ögonen av allt farande upp och ner.
Det var bra, sa tanten. Nu kan ni få titta efter om det finns någon nattkräm också.
Jag hann knappt stryka bort ett par svettdroppar ur pannan förrän hon fortsatte:
Böj er ner och titta efter nattkrämen!
När jag invände att jag inte visste hur den såg ut svarade hon:
Den blå naturligtvis. Nej, nej, nej, inte den. Den ska vara mörkblå, inte ljusblå. Leta vidare! Titta bakom!
Äntligen hittade jag rätt burk och vågade resa mig upp. Nu fick jag godkänt av gumman, samtidigt som jag kände hur yrseln kom över mig på nytt.
Thank you, young man, sa hon. Ni har varit mycket hjälpsam. Jag blir så yr om jag ska böja mig.
Jag vacklade ut ur affären, yr och vimmelkantig, medan stjärnor och kometer dansade på näthinnan efter alla hastiga knäböjningar. För att lugna ner mig gick jag in på puben Kings Head vid Moscow Road och beställde ett litet glas öl.
Vid ett bord satt två gamla damer med var sitt glas gin. De verkade dock bara vara i åttioårsåldern. Rena småflickorna alltså, men för säkerhets skull satte jag mig så långt därifrån som möjligt.
Sedan jag pustat ut i tio minuter reste jag mig och gick mot dörren. Ute på gatan tittade jag försiktigt åt båda hållen för att försäkra mig om att där inte kom några nya hundraårsgummor med kurs mot mig.
Efter att ha konstaterat att kusten var klar och att ingen rullator kom hotfullt gnisslande runt hörnet smög jag hem till hotellet för att vila ut.

Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London. Den är slutsåld på förlaget men jag har fortfarande några få exemplar kvar. Jag finns på gujohans@telia.com eller 0522-10599.