Vid vinter-OS i Lake Placid 1932 hade
ett amerikanskt filmbolag köpt in sig som garant för spelen. Om
arrangörerna hade anat vad det skulle leda till hade de kanske tänkt
sig för både en och två gånger. För skridskoåkarna fick det
förödande konsekvenser. Nästan varje dag när tävlingarna skulle
starta fick de skjutas upp en timme eller två. Filmfolket tyckte
nämligen att det var för dåligt ljus och krävde att man skulle
vänta med starten tills solen tittade fram. Och så blev det för
det mesta. Till de tävlandes stora förargelse.
Filmfolkets närvaro ställde också till det för den svenske konståkaren Gillis Grafström. Han hade vunnit de tre senaste spelen och var ute efter sin fjärde guldmedalj. Men några dagar före tävlingarna fick han ett vältande filmstativ över ena benet. Följden blev att han fick vatten i knäet och måste hålla sig stilla tills tävlingarna började. Och väl där fick den skadade storfavoriten nöja sig med silvermedaljen.
En annan skridskoåkare som råkade illa ut var den svenske hastighetsåkaren Åke Seyffarth i St Moritz 1948. Under sista varvet av hans 1500 meters-lopp gav sig en fotograf ut på isen för att knäppa en bild. Han kom så nära att Seyffarth fick väja för att inte köra på honom. Det kostade honom förmodligen guldet. Nu blev det silver, en halv sekund efter segrande norrmannen Sverre Farstad.
Sämre gick det för konståkningsparet Jill Watson och Peter Oppegard i Calgary 1988. Mitt under deras åkning tappade en fotograf sin väska över sargen. Men inte nog med det. Medan paret fortsatte att åka kröp han ut på isen för att hämta väskan. Watson/Oppegard lyckades ändå fortsätta åka och blev till slut bronsmedaljörer.
Ja du milde tid så galet 😜
SvaraRadera