fredag 30 maj 2014

FÖR ALLA SOM HAJAR KLYKET

Apropå gammalt Stockholmsslang hittade jag ett klipp på en videorulle från 80-talet. Det var ett stycke ur tv-programmet Razzel och visade Tompa Jahn läsa H C Andersens saga Kejsarens nya kläder.


Så här lät det:
I landet långt bortom luman fanns det en Vilhelm som hade noja på schysta töj.
En dag snacka ett par helskärpta näser om ett supertöj.
- Bara den som inte har tilt i pallet kan kolla in töjet, sa dom.
Ville han snacka om en regnbågssvid.
- Visst, sa näserna. Fixa en gabardinfåtölj med pedalverk, en kingsize-härva med regnbågsfärgat puppsnöre å en kanna glitter till oss.
Ville fixa hela surven.
Näserna börja köra svid med tji puppsnöre i fåtöljen.. Puppsnöret skulle dom ta med sej när dom drog från stan.
En lismare skulle kolla töjet men han såg ingenting.
De e tilt i pallet på mej, tänkte han. Bäst jag hållert färgen.
- De e superläckert, sa han.
En dag när luman visa rött sa näserna till Ville:
- Nu e sviden grejad. Kom å töja den.
Å sen sa dom:
- Va schysst den sitter.
Hela ligan omkring tyckte Ville va näck men dom våga inte öppna bröhyllan.
Ville drog ut på stritan me lismarna i släp. Alla tyckte Ville va näck men dom våga inget säga.
Men en liten knodd som såg Ville frågade sin svea:
- Vafför har Ville inge töj på sej?
Då förstod alla hur blåsta dom hade varit. För genom att visa att dom inte hade tilt i pallet hade dom visat att dom hade det.


Så långt Tompa Jahns version av H C Andersens saga, För säkerhets skull kan vi köra den i rikssvensk översättning också:


I landet långt bortom solen fanns en kejsare som älskade vackra kläder.
Ett par listiga skräddare pratade om sitt tyg.
- Bara de som inte är dumma kan se tyget, sade de.
Kejsaren beställde en vacker dräkt.
- Visst, sade skräddarna. Ordna en vävstol och mycket färgad silkestråd till dräkten och en kanna guld till oss.
Kejsaren ordnade alltsammans.
Skräddarna började väva utan silkestråd i vävstolen. Tråden skulle de ta med sig när de for från stan.
En minister skulle titta på tyget men såg inget.
Jag är tydligen dum, tänkte han. Bäst jag låtsas se tyget.
- Det är väldigt vackert, sade han.
En vacker dag sade skräddarna till kejsaren:
- Nu är dräkten klar. Kom och prova,
Och så sade de:
- Vad fint den sitter.
Alla omkring tyckte kejsaren var naken men de vågade inte säga något.
Kejsaren gick ut på gatan med minstrarna. Alla tyckte han var naken men de vågade inget säga.
Men ett litet barn frågade sin mamma:
- Varför är han naken?
Då förstod alla hur dumma de hade varit. Genom att visa att de inte var dumma visade de att de var det.


Så löd alltså H C Andersens version. Men visst var Tompa Jahns betydligt bättre.


Tompa Jahns fullständiga namn var Torbjörn Gösta Jahn. Han levde 1921-2003 och var känd som musiker och skådespelare. Han skivdebuterade 1942 och hade i många år egen orkester där han spelade trummor. Han var genuin stockholmskis och känd för sitt färgstarka sätt att uttrycka sig.

måndag 26 maj 2014

BROLLE ROCKAR FETT

Brolle rockar fett, stod det i en rubrik för ett tag sedan.
Det kan man ju hålla med om. Under förutsättning att man förstår vad som menas.


Hajar du inte klyket, sa man förr i världen. Men om man uttryckte sig så i dag skulle väl folk undra vilket ålderdomshem man har rymt från.
Numera är allting fett. Och har så varit i många år.


Till exempel när Peter Forsberg fick bensinstopp på en enslig väg i en reklamfilm för några år sedan.
Då stannade en annan bilist och undrade:
- Soppatorsk?
- Kan du fethaja, sa Foppa.
Vad det var reklam för har jag glömt. Men fett var det i alla fall.


Sedan var Carola Häggkvist med i Lilla Sportspegeln. När hon fick frågan om hon tyckte om sport svarade hon:
- Det kan du hårdhaja.
Allt är tydligen inte bara fett. De kan vara hårt också.
På senare tid har jag till och med hört det gamla fina ordet lattjo komma till heders igen.
Allting går tydligen i vågor eller cirklar eller hur man nu ska uttrycka det.
Snart kan man kanske rent av återigen börja fråga folk om dom hajar klyket eller inte.
Mer om detta längre fram i veckan.

fredag 23 maj 2014

GLAD AMATÖR MÅLAR FÄRDIGT

Efter att ha målat hela golvet i pannrummet kände jag mig både glad och nöjd där jag låg på knä på rätt sida tröskeln till rummet längre in i källaren.

Svårare än så var det alltså inte att undvika att måla in sig i ett hörn och vara tvungen att klafsa tillbaka över det nymålade golvet.
Sedan föll blicken på det smala röret under expansionskärlet. När jag började måla hade jag tagit bort den lilla hink som stod där under för att samla upp det vatten som med ojämna mellanrum kommer ur röret.
Nu började det plötsligt droppa vatten rakt ner på det nymålade golvet och blanda sig med den fortfarande blöta färgen. Den hade redan börjat anta en betydligt ljusare ton i en fläck som blev större och större i takt med att mer och mer vatten droppade från röret.
Där stod jag som förstenad på andra sidan tröskeln och stirrade på dramatiken som utspelades två meter in i pannrummet men var utom räckhåll för mig.
Det här sa dom aldrig något om i skämtteckningarna, tänkte jag.

Sedan drog jag av mig skor och strumpor, tog försiktigt fyra kliv på det nymålade golvet och satte ner den lilla hinken under pipen. Sedan klafsade jag tillbaka över golvet medan jag böjde mig ner och målade över fortspåren så gott det gick.
Där borde historien ha varit slut. Men nu fann jag mig plötsligt sittande på golvet med fötterna i luften fulla av färg utan att kunna gå någonstans. När jag försökte förflytta mig framåt på mage med fotsulorna uppåt kände jag hur det började rinna färg från dessa.
Räddningen blev en hög med gamla tidningar som låg två meter in i rummet. Genom att lägga mig ner och sträcka ut mig i hela min längd lyckades jag nå några av dessa, som jag först torkade av fötterna på och sedan lade ut för att trampa på under min väg till duschrummet.

Jag är inte riktigt säker på om detta kan jämställas med att måla in sig i ett hörn, men med facit i hand och de upprörda känslorna nu någorlunda under kontroll tycker jag i alla fall att jag har nått hyfsad skämtteckningsnivå i mitt måleriarbete.
Och golvet blev faktiskt riktigt snyggt till slut.

onsdag 21 maj 2014

ATT MÅLA IN SIG I ETT HÖRN

Det har blivit dags för andra delen av vår artikelserie i konsten att målar in sig i ett hörn.


Efter att ha börjat måla golvet i pannrummet hemma i källaren kom jag att tänka på alla dessa skämtteckningar man sett i olika tidningar genom åren där folk på ett mer eller mindre klumpigt sätt lyckas måla in sig i något av rummets hörn.


Sådant kan väl ändå inte förekomma i verkligheten, tänkte jag där jag låg på knä på golvet och körde med rollern.
Ingen kan väl vara så dum att han inte ser till att ha ryggen fri och reträtten klar när han målar ett golv. Det kan väl ändå inte vara möjligt, speciellt inte med tanke på just alla skämtteckningar man matats med genom åren på klantiga målare som får övernatta i ett hörn medan färgen torkar eller klättra på väggarna för att komma därifrån om de inte rent av väljer att klafsa tillbaka den väg de kommit och sätta stora fotspår på det nymålade golvet.


Jag målade och målade medan humöret steg i takt med att jag såg hur det gamla cementgolvet började lysa och blänka i den nya färgen. Jag började vid ytterdörren och målade mig sedan sakta bakåt och inåt mot den dörröppning som ledde vidare in i källaren.
När det var klart konstaterade jag med tillfredsställelse att jag hade nästan exakt halva burken kvar så att det skulle räcka till en ny stryknin. Och något hörn hade jag naturligtvis inte målat in mig i.

Allt går bra om man bara planerar och använder hjärnan tänkte jag förnöjt.
Det var då jag upptäckte något som fick mig att stelna till av fasa.
Spännande fortsättning följer.

måndag 19 maj 2014

ATT MÅLA GOLVET

Att måla in sig i ett hörn är lätt gjort. Jag vet, för jag har provat.
När jag skulle måla golvet i pannrummet grundade jag först alla bara fläckar som uppstått när jag skrapat bort den gamla färgen. När det hade torkat efter något dygn tog jag fram rollern och den stora färgburken och ställde mig på knä på golvet och tänkte att nu börjar det roliga
Så har jag nämligen hört andra amatörmålare säga när de anser att de har gjort ett gediget förarbete och äntligen kan köra igång med själva målningen.
Det var då jag kom att tänka på alla skämtteckningar på folk som målar in sig i ett hörn.
Spännande fortsättning följer senare i veckan.


fredag 16 maj 2014

DÅLIGA RÅD INFÖR VARVET

Efter mitt 22:a och sista Göteborgsvarv för några år sedan kunde jag konstatera att jag hade gjort i stort sett allt fel – trots all den rutin jag borde ha samlat på mig från de 21 tidigare loppen.


För alla som vill veta hur man ska bära sig åt för att genomföra ett riktigt misslyckat Göteborgsvarv följer här hela listan:


1) Undvik all form av kolhydratuppladdning med motivering att du ändå inte ska springa i mer än två timmar.
2) Kolla vädret genom att öppna fönstret i omklädningsrummet en halvtimme före start. Om det regnar lite eller känns kallt i luften, ta då på dig en massa extra kläder inklusive långbyxor och träningsoverallsjacka som du sedan inte hinner ta av dig när du går ut ett par minuter före start och märker att det inte alls är så kallt som du trodde.
3) Ställ dig längst bak i din startgrupp och spring sedan förbi så många du orkar de första två kilometerna genom att kryssa mellan de framförvarande,


4) Börja gå om du blir trött efter 7 kilometer i stället för att sänka farten och småjogga.
5) Undvik all form av uppvärmning, så kanske du får vara med om att det knäpper till i vänstra vaden efter 3 kilometer och du får genomföra resten av loppet småhaltande.
6) Låt bli att klippa tånaglarna och smörja in fötterna före start, så att du ovanpå allt detta drar på dig ett rejält skoskav.


Om dessa regler följs till punkt och pricka, garanterar jag att du får en riktigt jävlig dag i Göteborgsvarvet.
Skulle du däremot undvika denna magnifika provkarta på klassiska nybörjartabbar, kan jag inte ta ansvar för om du slår både personligt rekord och besegrar alla dina deltagande vänner och bekanta.

onsdag 14 maj 2014

BLIXT OCH DUNDER I GÖTEBORGSVARVET

Det hade ösregnat hela förmiddagen, men när kämparna i grupp 8 gav sig iväg från startrakan i Göteborgsvarvet hade de sista dropparna slutat falla. Under den första biten genom Slottsskogen ljusnade himlen något där vi lufsade fram i våra kepsar och t-shirts och tidtagningschips runt foten.


Varning för åska hade dock utfärdats, vilket kommenterades av två man bakom mig just som vi passerade Mariaplan.
- Bara inte blixten slår ner i chipet för då är vi illa ute, sa den ene.
- Nu skojar du allt, sa den andre.
- Nä, nä, nä, sa den förste. Det här är känslig elektronisk utrustning som drar till sig lite av varje. Och det finns inga åskskydd på dom här.


Där fick man lite att fundera på medan man segade sig uppför Älvsborgsbron på allt tröttare ben. Om det berodde på rädsla för åskan eller inte ska jag låta vara osagt, men med blixtens hastighet gick det i alla fall inte.
Flytet i löpningen ville inte infinna sig, och när musikanterna i en av orkestrarna på Norra Älvstranden rev av Theese boots are made for walking tog jag dem på orden och började gå i stället för springa.


För första gången i karriären gick jag också uppför Götaälvbron men intalade mig att det enbart var en försiktighetsåtgärd för att spara krafter tills det var dags att defilera inför folkmassorna på Avenyn.


När jag äntligen rundade Poseidon kunde jag konstatera att jag trots allt verkade ha några tusen deltagare bakom mig. I mål kom jag också till slut, även om jag inte minns riktigt hur.
En summering av dessa erfarenheter samt värdefulla tips till alla som vill veta hur man ska bära sig åt för att genomföra ett riktigt misslyckat Göteborgsvarv följer senare i veckan.

måndag 12 maj 2014

MED GRUPP 8 I GÖTEBORGSVARVET

Det är några år sedan man sprang Göteborgsvarvet. Sist det begav sig hade jag heller inte varit med på några år, så det fanns inga gamla meriter att falla tillbaka på.


Därför blev jag placerad i den åttonde av de tolv startgrupper som fanns det året. Det innebar att jag inte ens fick börja springa förrän täten nästan var i mål.

Och när jag före loppet berättade att jag ingick i grupp 8, trodde flera av mina bekanta att jag hade blivit aktiv feminist och skulle delta i en jämlikhetsdebatt i stället för en löpartävling.
En gång i tiden brukade jag få starta i grupp 2 eller 3, omgiven av idel seniga och vältränade motionärer. I grupp 8 var det inte lika seriöst om man säger så.

 
Jag såg visserligen inte så många kvinnor men desto fler runda farbröder i min egen ålder och en hel del ungdomar med både kraftigt sittfläsk och bilringar över byxlinningen.
Närmast framför mig hörde jag en av dem säga till kompisen bredvid:
- Vi stod här bakfulla i fjol några stycken och tittade på och sa till varandra att man borde allt springa nästa år. Och det tog jag i hand på, min dumme jävel!


Sedan gick starten och redan efter en kilometer i Slottsskogen stod en liten knatte som inte ens kunde tala rent och skrek efter oss:
- Kom igen! Det är baja två mil kvaj.
- Huliganerna blir yngre och yngre, sa en gubbe vid min ena axel.
- Men vi långlöpare är hårdingar som tål att höra det mesta, sa en annan och så sprang vi vidare.
Fortsättning följer.


fredag 9 maj 2014

MYSTERIET MED DEN FÖRSVUNNA GURKAN

Allt är inte vad det ser ut att vara. Det var något jag blev varse efter att ha varit och handlat en matkasse i vilken bland annat ingick en gurka för 7:75.


Detta framgick tydligt av kvittot.
Det var bara det att när jag kom hem och packade upp fanns ingen gurka i kassen.
Jag var helt säker på att jag hade köpt en gurka när jag varit och handlat tidigare på dagen. Jag kom mycket väl ihåg att jag hade lagt gurkan överst i plastkassen när jag tog varorna från bandet.


För att kolla att jag inte hade blivit gaggig tog jag nu fram kvittot från affären. Där stod: Gurka svensk 0,322 kg, 23,90/kg, 7,75.
Det fanns alltså papper på att jag hade köpt en gurka för 7,75. Frågan var bara vart den hade tagit vägen.


Efter mycket skarpt tänkande och mödosamt detektivarbete lyckades jag så småningom utröna hur försvinnandet hade gått till. Här följer hela händelseförloppet:
I affären packade jag ner mina varor i påsen och kontrollerade noga att jag inte hade glömt något på bandet. Sedan bar jag kassen till bilen, öppnade bagageluckan och ställde in varorna.


När jag kom hem backade jag som vanligt ner för den lilla utförsbacken till garaget och stannade framför garageporten.
Jag öppnade bagageluckan, lyfte ut matkassen och bar in den i källaren. Därpå gick jag ut igen, öppnade garageporten och backade in bilen. Jag stängde garageporten, gick in i källaren, grep kassen med matvarorna och kollade noga att inget hade ramlat ut på golvet innan jag bar upp den i köket.


Sedan ställde jag kassen på köksbordet och började packa upp. Alla grönsaker la jag på en särskild hylla i kylskåpet. En stund senare tog jag fram alltihop för att göra en sallad. Det var då jag upptäckte att gurkan saknades.
Jag gick tillbaka ner i källaren och försökte tänka igenom allt jag hade gjort bit för bit.
När jag hade kommit så långt som till garageporten upptäckte jag att där var ganska skräpigt.


Förutom en massa vissna löv och ett par kolapapper, låg där också en gammal tablettask och en tom plastpåse.
Vad är det för konstiga människor som slänger in allt detta skräp på min tomt, tänkte jag.
Sedan gick jag in i garaget, öppnade bagageluckan på bilen och fortsatte leta där.
Men ingenstans hittade jag den försvunna gurkan.


Till slut gav jag upp och var på väg in i huset igen, när jag kom att tänka på den smutsiga plastpåsen och att jag kanske borde lägga den bland soporna.
När jag tog upp den tyckte jag att den kändes konstig, och efter att ha tittat lite extra skymtade jag något grönaktigt slem inne i påsen.
Det var då jag förstod alltihop.


När jag synade föremålet närmare insåg jag nämligen att det var den plastinpackade gurkan!
Eller rättare sagt vad som återstod av den sedan jag hade backat över den med bilen!
Tydligen hade den ramlat ur den välfyllda kassen när jag lyfte ut denna ur bagageutrymmet och sedan blivit liggande på marken utanför garaget, varpå jag hade kört över den när jag backade in bilen.


Det är med stor tvekan jag berättar allt detta. En person som kör över sin egen mat med bilen och sedan funderar ut konspirationsteorier och ställer sig och svär över folk som skräpar ner på hans tomt förtjänar knappast någon större tilltro.
I det här fallet skulle jag möjligen kunna försvara mig med att jag i alla fall har visat en viss ånger och ärligt erkänt mitt misstag.


onsdag 7 maj 2014

FLYGANDE TEFAT ELLER GRAVITATIONEN?

Varför försvinner vissa matvaror på vägen mellan affären och bostaden när man handlar.
Vår jakt på sanningen i detta delikata spörsmål går vidare.


Frågan är alltså hur det kan komma sig att allt man packar ner i kassen i affären inte finns när man kommer hem och packar upp.
Mina bekanta påstår att det naturligtvis är så att jag av ren tankspriddhet har glömt att stoppa ner det jag tror har försvunnit på vägen,men det tror inte jag.


Jag misstänker att det är större saker i görningen. Ungefär som när folk börjar mumla om att det är utomjordingar som har varit framme när det fattas en strumpa i tvättmaskinen.
Själv har jag visserligen aldrig blivit av med någon strumpa i tvättmaskinen, men jag tycker att problemet verkar vara av ungefär samma kaliber.


Vad aliens och flygande tefat har med svenska matkassar och tvättmaskiner att göra är inte lätt att veta. Kanske handlar det i stället om solfläckarna eller gravitationen eller om mer jordnära ting.
I vissa stunder av svårmod har jag lutat åt att det helt enkelt är makterna som driver sitt spel, dock oklart vilka. Eller så lutar jag åt att det handlar om en stor internationell sammansvärjning.


Vilka som är inblandade och varför har jag inte hunnit utreda ännu, men jag kan inte helt släppa tanken på konspirationsteorin.
Så där har det varit en längre tid, och det var därför med en viss lättnad jag noterade vad som hände härom dagen.
Nu närmar vi oss upplösningen av detta drama, som kommer att redovisad med alla sina kusliga och häpnadsväckande detaljer senare i veckan i denna blogg.

måndag 5 maj 2014

VART TAR MATEN VÄGEN?

Var kommer maten ifrån, undrade man ibland när man var liten.
Men tiderna förändras. Nu är det snarare en fråga om vart den tar vägen.


Ja, jag vet förstås att den går genom strupen och ner i magen och så vidare, men det är inte det saken gäller. Det jag undrar är varför vissa av de varor jag handlar och stoppar ner i matkassen inte finns kvar när jag kommer hem.
Om jag köper ett paket tuggummi för 12:90 eller ett par tomater för 5:75 så vill jag ju gärna ha med mig grejerna hem också.

Men allt jag packar ner finns inte kvar när jag packar upp, trots att det alltid står på kvittot att jag har betalat för det, när jag tar fram detta för att kolla att jag inte har blivit tokig.
Där står till exempel ”Äpple Royal Gala 0,672 kg x 19.90kr/kg = 13.37”, men hur jag än letar i kassen så hittar jag inga äpplen Royal Gala.


Faktum är att jag inte hittar några äpplen alls, och då undrar jag naturligtvis varför.
Detta ska vi försöka utreda i denna blogg den här veckan.
Fortsättning följer alltså.


fredag 2 maj 2014

CEMENT, VATTEN OCH SWIX BLÅ

Det hade äntligen blivit dags att mura igen det lilla hål i väggen, som uppstått när jag lät byta ut oljepannan i källaren mot en värmepump.


Min enda erfarenhet av murarjobb var att jag en sommar för flera år sedan hade stått med händerna i fickorna och tittat på när en granne på landet göt nya plintar under sin sommarstuga.
Det såg jag i och för sig inte mycket av heller, för grannen låg halva sommaren i mörkret under huset och sträckte ibland ut en hand i vilken hans hustru placerade en hink med nyblandad cement. Cementen hade hon mixat ihop i en stor tunna som hon rörde runt i med en käpp.


Det är väl bara att göra likadant nu, tänkte jag. Sedan åkte jag och köpte en säck cement samt letade fram en gammal plasthink, en pinne att röra med och ett litermått att blanda vatten i.
Men redan här uppstod ett problem. I bruksanvisningen på säcken stod att dess innehåll på 25 kilo skulle blandas med fyra liter vatten. Ett så stort kärl hade jag inte tillgång till, och dessutom tvivlade jag på att det skulle gå åt så mycket cement.
Men när jag öppnade säcken och hällde ut lite av innehållet i hinken hade jag svårt att avgöra om det var tre eller fyra eller fem kilo och visste därför inte riktigt hur mycket vatten som skulle tillsättas

Nåja, man får väl göra som de stora kockarna gör, känna sig fram tills det verkar bli bra. Jag hällde i en liter vatten och började röra om. Men när blandningen äntligen kändes klar verkade den alldeles för tunn, så jag öste på lite mer ur säcken. Då blev det för tjockt, så det var bara att späda ut med mer vatten och så där höll det på tills hinken var full och jag insåg att nu var det dags att börja mura.
Det var då jag kom ihåg att jag inte hade någon murslev.

Jag insåg också att cementen förmodligen skulle stelna rätt snabb, så det fanns knappt tid att åka och köpa en. I stället gick jag ut i garaget och lyckades leta fram en gammal vallaskrapa av plast.


Som ett minne från vinterns skidåkning satt det till och med lite Swix blå kvar på den.
Det hinner jag inte torka bort nu, tänkte jag och skyndade tillbaka till pannrummet och började ösa cement i hålet med vallaskrapan.
Det gick åt mer än jag trodde, så jag fick snart ställa mig och blanda till en ny omgång, och till slut var det inte mycket kvar i säcken.

När jag hade lyckats fylla hela hålet tog jag en blöt träbit och jämnade till ytan, för det hade jag fått tips om att man skulle göra. Sedan ställde jag mig att betrakta mitt verk och kunde konstatera att det såg för djävligt ut.
Men då orkade jag inte bry mig längre, utan jag duschade och gick och la mig, för klockan hade blivit mycket.
Morgonen därpå gick jag ner i källaren för att betrakta förödelsen, men när alltihop hade torkat och stelnat såg det inte så hemskt ut i alla fall.


Detta har jag gjort själv, tänkte jag. Jag är allt en riktig karlakarl som murar mitt hus själv. Och tänk vad man kan uträtta med lite cement, vatten och Swix blå om man bara anstränger sig.