DET KUNDE VARIT VÄRRE . . .

Efter att ha blivit liggande på soffan med värkande bak och ömmande höft från en fallolycka på en isfläck kunde jag snabbt konstatera att det faktiskt kunde varit värre.

Efter en stund började nämligen hela mitt liv passera revy i form av allehanda olyckshändelser i barndom och uppväxt.

Efter diverse blodförgiftningar, hjärnskakningar, fläskläppar och nyckelbensbrott i tidig undom lyckades jag en bit upp i tonåren slå knock-out på mig själv på en fotbollsplan. Jag trampade snett på den dåligt pumpade bollen så att jag föll raklång baklänges som en fälld fura och slog huvudet i den stenhårda grusplanen. Där blev jag liggand i flera minuter medan motståndarlagets spelare anklagade mig för att försöka filma till mig en straffspark.

Detta minns jag naturligtvis inte eftersom jag var avsvimmad men mina kamrater som bar mig av planen berättade det senare. Jag forslades än en gång till lasarettet varifrån jag blev hemskickad med order om sängläge i flera dagar på grund av en kraftig hjärnskakning.

Från mitt vuxna liv minns jag hur jag en gång lade handflatan på en spisplatta för att känna om den var varm. Det var den och riktigt ont gjorde det också. Hela handen blev en stor brännblåsa och jag återvände från sjukhuset med näven i ett stort paket.

Handikappad på detta vis lyckades jag dagen därpå välta ut ett ölglas och när jag stack fram min friska hand för att räta upp det körde jag tummen rakt i det krossade glaset. Där satt jag en stund med ena näven i bandage och ett stort jack i tummen på den andra medan blodet sakta droppade ner på bordet.

På sjukhuset togs jag emot av samme läkare som hade behandlat min brännskada dagen före.

- Är det du igen? sa doktorn och ruskade på huvudet innan han sydde ihop såret i tummen.

Listan kan göras längre men jag ska inte trötta läsaren med att berätta hur jag ramlade ur sängen och knäckte två revben eller när jag skulle ta en genväg hem från krogen och snubblade och slog huvudet i ett järnvägsspår. Jag ska inte heller gå in på några detaljer från den gången jag träffadades av en rikoschett från ett luftgevär så att jag förlorade synen på ena ögat.

Allt detta låg jag nu på soffan och funderade på medan jag tryckte ispåsen mot min onda bak.

Det kunde som sagt ha varit värre. Så vad är egentligen en ömmande höft och en värkande skinka att gnälla över när man tänker efter.