fredag 26 februari 2016

BARNDOMSMINNEN FRÅN FEMTIOTALET

Här följer ännu ett utdrag ur min bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll”, en riktig nostalgitripp till femtiotalet och en perfekt presentbok till mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar eller andra som var med på den tiden. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt.
Eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com för 220 kronor.
Boken omfattar 157 sidor fördelade på tolv kapitel och innehåller cirka 150 bilder i färg eller svartvitt.


Här följer ett litet smakprov ur ett av de tolv kapitlen:

På fritiden spelade vi fotboll och hade ”krig” mot andra stadsdelar. Vi som bodde på Egersberg krigade för det mesta mot Hedegatan på andra sidan Hedeberget. Eller ”stora berget” som vi sa. Ibland mot Elseberg i Hammaråsherget och ibland gick vi ihop med Jakobsberg och hade krig mot Karlsruhe.
För det mesta gick det till så att de båda styrkorna ställde upp på var sin höjd en bit ifrån varandra. Där stod man och visade upp sina vapen, som mestadels bestod av träsvärd, käppar och påkar. Genom luften ven enstaka skott från en och annan slangbella – eller ”schäkta” som man brukade säga. Lyckligtvis var träffsäkerheten inte så stor.


Medan okvädningsorden haglade samlades fler och fler på båda sidor. De som först tyckte att de blivit tillräckligt många gick till anfall. För det mesta flydde då den andra sidan för övermakten och så gick jakten utefter gatorna. En och annan eftersläntare blev upphunnen och fick stryk. Ibland blev det sammanstötningar uppe i bergen och då togs det fångar. Man kunde bli bunden vid ett träd och lämnad i skogen eller kastad i någon bäck med kläderna på. Det förekom ett och annat blått öga, en del näsblod samt en och annan spräckt läpp. Men några svårare skador minns jag inte.

Vallmovägen i början på 50-talet.

På gatorna spelade vi fotboll också. I huset snett emot bodde bröderna Roger och Kurt Ferm, som var några år äldre än jag och med tiden blev A-lagsspelare i Oddevold båda två. Kurt gjorde så småningom 243 matcher, nästan alltid som vänsterback, och var under många år given i Oddevolds lag i division två, som då var landets näst högsta serie.

Kurt Ferm

Ibland hamnade bollen i någon trädgård och det hände väl att en och annan gren på något fruktträd knäcktes också. Någon ilsken husägare kunde då slå upp fönstret och skrika att det är förbjudet att spela boll på gatan, era lymlar, och nu blir det synd om er för nu har vi ringt polisen.
Då tog vi bollen under armen och sprang upp i något av bergen. Ibland var det falskt alarm, ibland kom en polisbil glidande efter en stund, men jag tror aldrig de lyckades ta oss på bar gärning.

Jag och Lasse Pettersson.

Ibland ordnades matcher mot andra stadsdelar. Vi som var födda i mitten på 40-talet bildade en klubb som vi kallade Egersbergs IF. Bertil Huldings mamma hade kontakter bland stadens klädeshandlare och ordnade så att vi fick köpa enhetliga skjortor billigt. De var knallröda med långa ärmar, och till det bar vi blå gymnastikbyxor. Vi konstaterade snabbt att vi uppträdde i Helsingborgs IF:s färger, trots att ingen av oss var HIF:are så vitt jag kommer ihåg. Jag höll på Djurgården, Åke på Gais, Torsten på AIK, Kent på Malmö FF, Leif på Göteborgs-Kamraterna, Rune och Nils-Ove på Norrköping och Morgan på Degerfors.
Vi mötte både Hedegärde och Karlsruhe och en gång cyklade vi till Bohusgården och spelade mot killarna där på en grusplan nedanför höghusen. Men mest mötte vi Jakobsberg med bröderna Kurt och Lasse Stenevi i laget. Liksom blivande vykortssamlaren Jan Aronsson och hans bror Bosse. För det mesta höll vi till på ängarna strax hitom Blekets skola, ungefär där Vesslevägen svänger in till höger i dag. Ibland vann vi, ibland förlorade vi.

Sportstugan vid Bjursjön.

På vintrarna åkte vi skridskor på Bjursjön eller Rundtjärn, som låg halvvägs mot sportstugan och aldrig kallads annat än Lillevattnet. På Lillevattnet spelade vi ishockey, om vi orkade efter att ha skottat bort snön från isen. Ibland kom de stora pojkarna och tog över planen med orden:
- Vad bra att ni har skottat åt oss!
Ett par gånger om året behövde skridskorna slipas. Då gick man till Eskilstunaslipar´n på Kålgårdsbergsgatan. Han hade en liten verkstad med ingång från gården och det var lika nervöst varje gång.
- Lägg dom där och kom igen om ett par dar, brukade han muttra utan att titta upp. Om han över huvud taget sa något alls

Eskilstunasliparn,

Något kvitto fick man aldrig, och jag var lika orolig varje gång att jag inte skulle få tillbaka mina skridskor. Men han var en skicklig yrkesman så man kom alltid igen. Jag vill minnas att han tog 50 öre för en slipning och då blev det ordentligt gjort också.
Många år senare fick jag veta att han hette Einar Blomstedt och inte var så farlig som vi trodde. Att han kallades Eskilstunaslipar´n berodde helt enkelt på att han hade flyttat hit från Eskilstuna en gång i tiden.

Detta var alltså bara ett litet smakprov ur ett av de tolv kapitlen.
Köp boken på http://www.litenupplaga.se/1514 från förlaget.
Eller direkt av mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com

tisdag 23 februari 2016

IMITERADE BILAR OCH SVALD HISS

I dag ska vi återknyta bekantskapen med tv-programmet Partaj som sändes 1969. Här är ytterligare några exempel från mitt gamla vhs-band som avslöjar vad folk skrattade åt i slutet på 60-talet.


– Min fru ville ha en bil. Jag gav henne en diamantring.
– Och det blev billigare?
– Har du hört talas om imiterade bilar.

– Hur är det fatt, fru Fransson?
– Jo doktorn, det är nånting i magen som går upp och ner.
– Herregud, ni har väl inte råkat svälja en hiss?

– Du skulle se min nya brud. Jag dyrkar marken där hon går,
– Jaså, det är fråga om kärlek den här gången.
– Nej, men marken är värd tvåhundra kronor kvadraten.


– Det värsta som finns det är fruntimmer som inte spottar ut snuset innan man ska pussa dom.

– Vad ska vi egentligen göra åt alla trafikstockningar i Stockholm?
– Tja, man kunde ju till exempel enkelrikta alla gator söderut.
– Vad händer då?
– Det blir ju Södertäljes problem.

– Du har precis samma mått som Eva Aulin.
– Säger du det.
– Ja, fast på andra ställen förstås.


Harry Schein har inga ovänner i hela världen. Det är bara hans vänner som tycker illa om honom.

När jag ser en vacker kvinna blir jag som tokig. Annars vore jag ju inte normal.

Om polisen i Gnesta vore hemlig skulle den hete Gnestapo.


Pastorn:  Jag har nyligen köpt en begagnad bil, men tyvärr har jag inte det ordförråd som behövs för att köra den.

fredag 19 februari 2016

DEN TUTANDE TRUMPETAREN

En gång på det glada 80-talet hände det sig att kåsören och fotograf E befann sig i Mora för att tillsammans med en ung vikarie bevaka Vasaloppet. Direkt efter ankomsten monterade fotograf E upp sin mörkrumsutrustning i hallen på hotellrummet som brukligt var på den tiden. Dock saknades en dörr mellan rummet och hallen trots att där fanns fästen i karmen som vittnade om att där funnit en dörr en gång i tiden. Fotograf E bad då portieren ordna fram en dörr vilket denne lovade åtgärda.


Under tiden tog de en liten sightseeingtur i omgivningarna. Vikarien hade nyligen tagit körkort och blivit lovad att få provköra fotograf E:s nya bil. Nu var stunden inne. Han tog plats bakom ratten och kollade alla spakar och knappar med allvarlig min.


Med fotograf E vid sidan och kåsören i baksätet lade han in ettan och släppte kopplingen.
Bilen gjorde små egendomliga skutt i början, men efter en stund fick vikarien kontroll på den och ökade farten. Tydligen körde han lite vårdslöst, för i en korsning var det en som tutade på honom.


Efter en stund gjorde han en hastig vänstersväng, följd av en ny tutning, och då började kåsören bli orolig.
Vem är det som tutar? sa han från baksätet.
– Det är jag, sa vikarien sammanbitet.
– Varför det? sa kåsören.
– Jag är inte van vid den här bilmodellen, sa vikarien och tog en ny sväng med ännu en tutning som följd.


Fotograf E förklarade då för kåsören att på vikariens bil satt tutan högre upp på ratten. På den här fanns två tutor och så fort vikarien vred på ratten kom han åt någon av dem.
– Jag har inte hunnit vänja mig vid det ännu, sa vikarien och tog en ny sväng med två nya tut som resultat.
– Att du har varit trumpetare i stadsmusikkåren vet jag, sa kåsören, men för det behöver du väl inte åka omkring och tuta med bilen. Har du körkort förresten?


– Var inte löjlig, sa vikarien sammanbitet och tutade en gång till, medan fotograf E vinkade glatt åt alla gångtrafikanter som vände sig om och tittade efter det tutande ekipaget.
– Det här är ju inte klokt, sa kåsören. Folk glor ju på oss, Förresten så ska du hålla händerna på tio-i-två. Har du inte fått lära dig det?
– Det behöver man inte alls. Min körlärare sa att man lika gärna kan hålla på kvart-i-tre, sa vikarien och tutade två korta och en lång.

– Han skulle ha varit med nu, sa kåsören. Då hade han dött.
– Absolut inte, sa vikarien. När jag körde upp sa han till de andra att så här ska en uppkörning gå till.
– Inte så här i alla fall, sa kåsören. Det här är ju makabert. Stanna så jag får kliva ur. Jag går tillbaka till hotellet.
– Skriver du något om det här så stryper jag dig, sa vikarien.
– Jag har redan rubriken klar, sa kåsören. Tokig trumpetare tutar i svängarna.


Tillbaka på hotellet möttes fotograf E av portieren med orden:
– Vi har tyvärr inte lyckats ordna någon dörr åt er ännu.
– Men jag måste ha en dörr, sa fotograf E.
– Vi har inga fler dörrar, sa portieren.
Detta egendomliga meningsutbyte avlyssnades av ett par nyanlända gäster som såg ut att vilja vända i dörren Vad var detta för hotell som inte hade dörrar till rummen?


Det slutade med att fotograf E gick runt och knackade på hos ett antal kolleger och frågade om någon hade en dörr över. Det var det en som hade och med stor möda monterades denna ner. Sedan bars den genom korridoren och hängdes upp på fästena vid fotograf E:s kombinerade hall och mörkrum. Den passade exakt, precis som om den hade suttit där förut.


Och det kanske den hade också. Hotellet verkade alltså vara en innerdörr kort och i vanliga fall spelade detta ingen roll. Men när det kom fotografer som behövde mörkrum fraktades dörrar mellan olika rum för att tillfälligt täcka den lucka som uppstått.
Vem som en gång i tiden hade burit bort den saknade dörren från hotellet samt hur och varför detta hade skett förblev dock en gåta.


Vem som vann Vasaloppet det året kommer jag heller inte ihåg, men i år håller jag tummarna för Johan Olsson så är det sagt också.


onsdag 17 februari 2016

DEN FÖRSVUNNA DÖRREN

En gång i tiden hade alla tidningsfotografer eget mörkrum med sig på reportageresorna. Det var kameror och filmrullar och fotopapper och stora väskor och koffertar med kopieringsapparater och avmaskningsramar och telefotosändare och dunkar med framkallningsvätska och en massa andra konstiga grejer.


När fotograf E och kåsören tillsammans med en ung vikarie anlände till Mora hotell ett par dagar före Vasaloppet en gång på det glada 80-talet fick de hjälpas åt att bära så svetten rann om dem alla tre. In i bilen, ut ur bilen, in i hotellet, in i hissen, ut ur hissen och in i rummet, där fotograf E började göra i ordning ett mörkrum i hallen.


Problemet var bara att det inte fanns någon dörr mellan rummet och hallen. Där fanns fästen för gångjärn som tydde på att där en gång hade suttit en dörr, men nu var den borta.
Fotograf E tog då hissen ner till portieren och beställde en innerdörr till rummet. Han kom tillbaka tomhänt men meddelade att portieren hade sagt att dom jobbar på det och att dörren ju inte behövdes förrän dagen därpå.


Under tiden tog de en liten åktur i fotograf E:s bil för att bekanta sig med omgivningarna och det var nu händelseförloppet trissades upp och dramatiken började.
Fortsättning följer.

måndag 15 februari 2016

VASAMINNEN I MASSOR

Snart dags för Vasaloppet och de gamla minnena fortsätter välla fram. Den här gången handlar det bland annat om en dörr och en biltuta.


Dörren fanns på Mora hotell och tutan tillhörde fotograf E. Eller närmare bestämt dennes bil, i vilken fotograf E, kåsören och en ung vikarie hade åkt till Mora för att rapportera från Vasaloppet.
Fräna avslöjanden följer senare i veckan.

fredag 12 februari 2016

FRUKOST MITT I NATTEN MED RIKSDAGENS TALMAN

Här följer det utlovade avslöjandet och den osminkade sanningen om ett möte med riksdagens talman en Vasaloppssöndag på Mora Hotell klockan halv fem på morgonen en gång för länge sedan.


Tillsammans med fotograf E vacklade jag nymorgnad och omtumlad in i frukostmatsalen. 
Där var det redan full fart. Yrvakna människor sprang fram och tillbaka i halvmörkret. Det klirrade och slamrade av glas och porslin. Det luktade kaffe, havregrynsgröt, rökt skinka, skidvalla och liniment i en salig blandning och inne i ett hörn satt riksdagens dåvarande talman Ingemund Bengtsson ensam vid ett litet, litet bord med ryggen åt resten av lokalen och åt frukost i nästan fullständigt mörker. 



Just som jag upptäckte honom knackade han hål på ett ägg och förde skeden mot munnen.
Där frystes bilden i min hjärna och sedan återkom den gång på gång under dagen.



I pressbussen mot Sälen slumrade jag till då och då. Varje gång jag slöt ögonen såg jag samma syn, Ingemund Bengtsson sittande vid ett litet, litet bord med ryggen mot resten av lokalen, ätande ägg med sked i så gott som fullständigt mörker.
Var är jag, vad heter jag, vad är det för dag i dag och hur mycket är klockan, tänkte jag och undrade om jag snart kanske inte skulle vakna på riktigt.


Uppe i Sälen kvicknade jag till ute i friska luften. Men när starten gått och pressfolket satt sig till rätta i bussen och man kunde slappna av var det dags igen Så fort jag blundade kom Ingemund Bengtsson tillbaka, sittande vid ett litet. litet bord med ryggen år resten av lokalen, ätande frukost i nästan fullständigt mörker.
Har detta verkligen hänt, tänkte jag. Har jag upplevt detta eller har jag drömt?
I Mångsbodarna fick pressen smaka på blåbärssoppan och efter två muggar kvicknade jag till lite på nytt


Men när täten passerat och jag kommit ombord på bussen och lutade mig bakåt och slöt ögonen var det klippt igen. Det enda jag såg var Ingemund Bengtsson sittande vid ett litet, litet bord med ryggen ut mot lokalen, ätande ägg med sked i så gott som fullständigt mörker.
Timmarna gick. När loppet var kört och jag hade lämnat mina texter och fotograf E skickat hem sina bilder till tidningen och vi satt på hotellrummet och pustade ut hade bilden av Ingemund Bengtsson äntligen bleknat och jag började tro att jag trots allt hade drömt alltihop.


Då sa plötsligt fotograf E:
- Såg du hur konstigt han Ingemund satt nere vid frukosten i morse?
- Ja, utbrast jag. Lade du också märke till det? Tack gode gud, jag trodde jag var på väg att bli tokig
- Nej, sa fotograf E. Han satt på ett väldigt konstigt sätt. Jag tror inte det var meningen att någon skulle sitta där. Det var nog ett serveringsbord som personalen skulle ha för att ställa tallrikar på.


Avslutningsvis vill jag bara tillägga att jag inte på något sätt är ute efter att förlöjliga den gamle hedersmannen Ingemund Bengtsson, som ju tyvärr är borta sedan flera år.
Tvärtom visar väl denna fullständigt sanna bild ur verkligheten hur folklig och anspråkslös riksdagens dåvarande talman var. Han hade säkert kunnat beställa upp frukost på rummet om han känt för det. Men nu gick han i stället ner i matsalen och beblandade sig med allt folket och höll dessutom till godo med det sämsta bordet av alla utan att klaga.

onsdag 10 februari 2016

VÄCKNING KVART ÖVER FYRA

Att som utsänd reporter bevaka Vasaloppet innebar bland annat att man var tvungen att kliva ur sängen på hotellrummet vid fyratiden på söndagsmorgonen.


Det var nödvändigt om man skulle hinna tvätta händerna, klä på sig, äta frukost och borsta tänderna innan det var dags att sätta sig i bussen som fraktade pressfolk och hedersgäster till startplatsen uppe i Sälen. Bussen brukade gå halv sex precis från parkeringen utanför hotellet och med precis menades att den stod inte kvar och väntade på några morgonsömniga journalister.
Mycket kan jag beskyllas för men att vara morgonpigg har ännu ingen anklagat mig för. Får jag vara i fred sover jag gärna till både nio och tio på förmiddagen.


Den här gången hade jag dessutom inte lyckats somna förrän vid tvåtiden på natten.
Kvart över fyra väcktes jag av upprepade ilskna telefonsignaler. När jag vände mig för att somna om uppfattade jag som i ett töcken hur en yrvaken fotograf E stod och ruskade i min livlösa kropp.
Fortsättning följer.

måndag 8 februari 2016

I VÄNTAN PÅ VASALOPPET

Snart bara tre veckor till Vasaloppet och minnesbilderna väller fram.


Till exempel bilden av riksdagens dåvarande talman Ingemund Bengtsson sittande i matsalen på Mora hotell vid ett litet, litet bord långt inne i ett hörn, med ryggen åt resten av lokalen, ätande frukost i så gott som fullständigt mörker.


Det är en sådan där minnesbild som aldrig går bort. I all evighet kommer jag förmodligen att få dras med den. Den går bara inte att radera från hårddisken.
Förklaringen kommer i den här bloggen senare i veckan.

fredag 5 februari 2016

FULL FART PÅ TROTTOAREN

När Berra och hans kamrater var små brukade de roa sig med att försöka slita ut sulorna på pjäxorna genom att åka kana på trottoaren.


Det gick till så att man letade upp något riktigt halt ställe med lagom lutning där isen hade frusit och ingen hade hunnit sanda.
Sedan tog de sats och sprang allt vad de orkade och när de kom fram till isen ställde de sig och såg vem som kunde glida längst på skosulorna.


Nisse Bengtsson bodde med sina föräldrar i ett hus där gatan fortsatte i en lång utförsbacke. En vinter när det hade töat och regnat och sedan kommit en frostknäpp blev det perfekta förhållanden för att åka kana på trottoaren. 
Men sedan kom det en halv meter snö så Nisse Bengtssons farsa fick gå ut och skotta. Som krona på verket sandade han hela trottoaren för att det skulle gå att promenera där utan att halka.
Men Nisse Bengtsson och hans kamrater ville åka kana, så när det blev mörkt var han där och sopade bort all sanden.


I vanliga fall var det nästan ingen som gick där så dags på dygnet, men just den här kvällen hade Nisse Bengtssons morsa symöte för en massa tanter med kaffe och sherry och sju sorters kakor.


Deltagarna hade anlänt redan när Nisse Bengtssons farsa höll på att sanda trottoaren och det blev ett ovanligt långt symöte. Ingen hade märkt vad som pågått utanför huset under tiden, och den iskaneåkande ungdomen hade inte heller reflekterat över att någon skulle gå på deras bana den kvällen.


När alla tanterna sedan stod på trappan och tog adjö var det redan för sent att göra något åt saken. Alla iskaneåkarna sprang och gömde sig, samtidigt som de hörde Nisse Bengtssons farsa försäkra att han hade skottat och sandat hela trottoaren tidigare på dagen för att damerna skulle kunna gå där lugnt och säkert.


En halv minut senare brakade det loss. Tanterna hade ingen chans att se blankisen i mörkret. De föll som bowlingkäglor efter bara några steg. Alla utom kärringa Larsson som satte sig på ändan med en dov duns mitt på trottoaren.


Sedan gled hon långsamt framåt tills backen blev allt brantare. Över krönet ökade farten och sedan for hon nerför backen som skjuten ur en kanon medan hon tjöt som en stucken gris i natten.


Färden slutade i en snödriva och kärringa Larsson klarade sig märkligt nog med bara några blåmärken. Men när hon hämtat sig från chocken gick hon hem och ringde efter en taxi. Med den åkte hon till lasarettet för att få ett läkarintyg på skadorna som hon skulle bifoga sin polisanmälan mot Nisse Bengtssons farsa. Hon hade ju flera vittnen som hade hört honom försäkra att trottoaren var välsandad och nu påstod hon att han hade planerat alltihop för att ta livet av henne.


Allt detta berättade Berra under ett litet samkväm hemma hos kåsören.
Hur gick det med polisanmälan, sa revolversvarvarn till slut.
– Det blev inget, sa Berra. Nisse Bengtsson blev tvungen att erkänna och fick indragen veckopeng i en månad i stället.
– Själv hade jag mardrömmar i flera veckor, sa Karlsson. Jag vaknade kallsvettig om nätterna och hörde kärringa Larssons skrik.

tisdag 2 februari 2016

BESÖK I KANANS LAND

Det var samling framför teven och EM i konståkning hemma hos kåsören i förra veckan.


Plötsligt missade en av damerna i rutan ett hopp så illa att hon satte sig på ändan och kanade iväg utefter isen. Berra var då nära att ramla baklänges ur soffan samtidigt som han lade upp ett stort flabbskratt.
Vad är du för en hjärtlös typ som sitter och garvar åt andras olycka, sa Filosofiska Karlsson.
– Så roligt var det väl ändå inte, sa en revolversvarvare som också var närvarande.


Berra torkade då tårarna och satte sig upp igen.
– Förlåt, men jag kunde inte hjälpa det. Jag kom bara att tänka på den gången Nisse Bengtsson sopade trottoaren så att kärringa Larsson drattade på arslet och gled in i en stor snödriva.
– Jag förstår inte liknelsen, sa Karlsson, Kärringa Larsson var en stor bastant matrona i 70-årsåldern. Hur kan du jämföra henne med den där lilla näpna isprinsessan?
– Jag vet inte, sa Berra. Kanske för att dom såg lika förvånade ut.


 Menar du den gången Nisse Bengtsson sopade bort all sanden från trottoaren och kärringa Larsson tänkte anmäla hans farsa för mordförsök, sa Karlsson.
– Just precis, sa Berra.
– Det här verkar ju vara rena vansinnet, sa revolversvarvarn.
– Det sa kärringa Larsson också när dom körde henne till lasarettet, sa Berra.
– Kan vi få lite mer detaljer, sa revolversvarvarn.
Fortsättning följer senare i veckan.