onsdag 30 mars 2016

SOMMARTIDER HEJ!

Nu är det alltså sommartid.
I söndags natt gick vi över genom att ställa fram klockan en timme.
Att det ska vara framåt och inte bakåt tror jag mig nu ha begripit. Åtminstne för tillfället. När det är dags att byta tidszon nästa gång kan det vara glömt.


Vad sådan okunnighet kan leda till har jag ett synnerligen pinsamt minne av.
En gång i tiden var jag nämligen nära att skapa kaos på jobbet när tidningens dåvarande fastighetsskötare skulle ställa om alla klockor och råkade gå förbi mitt skrivbord och fråga hur det var man gjorde nu igen.


Om jag minns rätt hände det när det här med sommartid var alldeles nytt och inte ens normala människor hade hunnit lära sig åt vilket håll klockan skulle ställas.
Fastighetsskötaren skulle alltså gå runt i huset och ställa om samtliga klockor i byggnaden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.
– Bakåt så klart, sa jag.


Det blev starten på en kuslig kedjereaktion som kommer att beskrivas utförligt senare i veckan i denna blogg.
Fräna avslöjanden följer alltså.

söndag 27 mars 2016

NU ÄR SOMMAREN HÄR

Välkomna till sommartiden.
I natt gick vi över.
Om allt har fungerat ska alla klockor nu ha ställts fram en timme.
Eller var det tillbaka? Jag har en defekt på hjärnan som gör att jag aldrig kan lära mig om visarna ska flyttas framåt eller bakåt.


Men det finns hjälp mot sådant. En gång i tiden fick jag lära mig att när man ställer fram trädgårdsmöblerna på våren ska klockan också ställas fram. När man ställer tillbaka dem på hösten ska klockan ställas tillbaka.
Vad bra, tänkte jag. Det ska jag lägga på minnet. Nu kan det ju aldrig bli fel igen.


Men det kunde det.
För när våren kom och det var dags att ställa om klockan tänkte jag att nu är det snart dags att ta ut trädgårdsmöblerna och sedan ska man ställa in dem när det blir höst igen.
Men det blev jag inte mycket klokare av. Skulle jag ta ut klockan på våren och ta in den på hösten eller hur var det nu igen och vad har det i så fall med sommartid och vintertid att göra?


Jag har som sagt någon hålighet i huvudet som gör att jag förmodligen aldrig kommer att kunna lära mig det här.
Vad detta kan leda till ska jag avslöja senare i veckan.

fredag 25 mars 2016

PÅSKPRALINER OCH ÄRTSOPPA

Det hände sig vid påsktid en gång för länge sedan att några av Nisse Bengtssons kamrater hade tagit med sig var sin godispåse till skolan. Egentligen var det förbjudet att äta godis på rasterna men redan på den tiden fanns det så många olika sorters påskpraliner att frestelsen blev dem övermäktig.


Nisse Bengtsson hade inget eget påskgodis med sig, men när han upptäckte de andra gossarnas påsar gick han runt och tiggde av dem.
Berra hade försett sig med två egna påsar, en med vanligt påskgodis och en med specialpreparerade karameller som han hade skickat efter från en postorderfirma. Det var så kallade skämtartiklar som fanns i två sorter, en med ohyggligt stark smak när man bet igenom skalet, och en med laxermedel.


När Nisse Bengtsson hade gått runt och tjatat på sina kamrater och lyckats tigga till sig en och annan pralin bestämde sig Berra för att ge honom en av specialarna.
Meningen var att han skulle få en av de starka, och förväntningarna var stora när de andra samlades kring honom för att se när han bet hål på den.




Men ingenting hände. Det var inte förrän det hade ringt in till nästa lektion och Nisse Bengtsson satt i bänken och började skruva på sig som Berra och de andra började ana att han av misstag fått i sig laxermedel i stället.


På schemat stod lektion i svenska grammatiken för fröken Asta, även kallad Asta la Vista, och det hade inte gått många minuter förrän Nisse Bengtsson räckte upp handen och bad att få gå på dass.
– Vad är det för dumheter, sa Asta la Vista. Vi har ju nyss haft rast. Du får hålla dig tills lektionen är slut.


Sedan började hon gå igenom olika skiljetecken i svenska språket. Punkt betyder att meningen är slut, sa hon, och kommatecken betyder paus. Sedan har vi kolon. Det är två prickar över varandra och det används för att visa att det är något särskilt som ska hända.
– Man skulle kunna säga att kolon betyder att nu kommer det, sa Asta la Vista.
Då räckte Nisse Bengtsson upp handen och ropade:
– Kolon, fröken! Kolon, kolon!!
Utan att invänta svar hoppade han ur bänken och sprang ut genom dörren.


Men det mesta hade redan kommit. En stark doft spred sig i klassrummet. Asta la Vista sniffade i luften och rynkade på näsan. Sedan gick hon fram och öppnade fönstret. Men eftersom det hade varit ärtsoppa i skolbespisningen tyckte hon inte att det var så konstigt.


Nisse Bengtsson hade varit på väg ut till dasset, men när han kände vad som hade hänt sprang han hem i stället och kom inte tillbaka mer den dagen.
Hemma sa han att han hade blivi dålig i magen av skolmaten. Då ringde hans morsa och skällde ut Asta la Vista och undrade vad det var för dålig ärtsoppa barnen fick i skolan, så det blev aldrig utrett vad som egentligen hade hänt.


Allt detta berättade Berra under ett litet påsksamkväm hemma hos mig tillsammans med filosofiska Karlsson och en revolversvarvare vi känner. När han hade tystnat sa revolversvarvarn:
– Är det meningen att vi ska tro på det här?
– Jag kan intyga att det är sant, sa Karlsson, Jag har aldrig sett någon springa så fort ut ur ett klassrum.
– Jag menar det där med kolon, sa revolversvarvarn. Det är ju en gammal historia som man läser i sådana där böcker med skämtbitar.
– Nu ja, sa Berra. Men det här hände för många år sedan. Det var så här den historien kom till.

onsdag 23 mars 2016

PÅSKGODIS FÖR FINSMAKARE

Avsmakning av årets påskmust stod överst på programmet när samkvämet med Berra och grabbarna fortsatte hemma hos kåsören här om kvällen.


Som delvis framgått av en tidigare rapport i den här bloggen resulterade det i att församlingen efter en stund uttryckte sitt stora gillande samt konstaterade att årets upplaga var en av de bättre på senare tid.
– Minst lika fyllig som fjolårets, sa Berra.
– Den slår riktiga piruetter i munnen, sa filosofiska Karlsson.
– Härlig eftersmak, sa sällskapets ende revolversvarvare.


Stämningen steg ytterligare när kåsören satte fram en stor skål med påskgodis.
– Dom här punchpralinerna är verkligen läckra, sa Berra.
– Wienernougaten är alldeles lagom mjuk, sa Karlsson.
– Och kolan är precis så seg som den ska vara, sa revolversvarvarn.


Församlingen drack, tuggade och svalde och så vände sig Berra till Karlsson och sa:
– Kommer du ihåg när Nisse Bengtsson fick laxermedel i påskgodiset?
– Ja, om du menar den gången i skolan, sa Karlsson.
– Den karamellen visste var den tog, sa Berra.
– Ja, det var ju rena påskbomben, sa Karlsson.
– Det minns inte jag, sa revolversvarvarn. Kan man få lite detaljer?
Fortsättning följer.

måndag 21 mars 2016

ÅRETS PÅSKMUST AVSMAKAD

Berra och grabbarna har gästat kåsören för avsmakning av årets påskmust.
En fin tradition det här, sa Berra när kåsören skruvade av kapsylen och hällde upp.
– Lika trevligt varje år, sa filosofiska Karlsson.
– Och lika spännande, sa en revolversvarvare som också var närvarande.


Stor förväntan låg i luften när smakpanelen höjde sina glas. Och det dröjde inte länge förrän den församlade expertisen uttryckte sitt stora gillande. Efter lite kluckande och smackande började facktermerna avlösa varandra.
– En verkligt god årgång, sa Berra.
– Alldeles lagon sötma, sa Karlsson.
– Härlig eftersmak, sa revolversvarvarn.


 Lite blommigt, sa Berra.
– Fin kropp, sa Karlsson.
– Påminner en aning om 06:an, sa revolversvarvarn.
Fortsättning följer.



torsdag 17 mars 2016

ODDEVALLEN OCH EN HEL DEL ANNAT FRÅN DET GAMLA UDDEVALLA

Oddevallen hette fotbollsarenan som uppfördes 1951 och låg ute vid Varvet, ungefär där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Den som är intresserad av gamla tider kan läsa om bakgrunden i boken ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll” som handlar om hur det var att växa upp i Uddevalla på 1950-talet.
Oddevallen uppfördes på den plats där Varvets fotbollsplan hade funnits redan på 40-talet

Här följer ett litet utdrag ur boken:

Gustaf Thordéns satsning på Oddevold sågs med oblida ögon av många, och när laget började marschen uppåt i seriesystemet nekades klubben att spela på Rimnersvallen. Thordén lät då bygga en egen arena som uppfördes på rekordtid med plats för 4 000 åskådare och invigdes 1951. Där spelade Oddevold alltså sina hemmamatcher i gamla division tre under en stor del av 50-talet.


Vi grabbar på Egersberg promenerade dit ut längs gamla Lelångenbanan. Det var naturligtvis förbjudet att gå på järnvägen och när det ibland kom ett tåg eller en rälsbuss slängde vi oss ner i gräset vid sidan av spåret medan lokföraren knöt näven efter oss.


Ute vid Oddevallen hade vi två alternativ. Antingen ställde man sig vid ett av insläppen och inväntade någon vuxen och bad att få ”följa med farbrorn in”. Både här och på Rimnersvallen släpptes nämligen smågrabbar in gratis i sällskap med en vuxen. Eller så stannade man på banvallen som strök utefter ena kortsidan av planen och fungerade som ”snikens kulle”. Ibland samlades där mycket folk till stor förtret för förarna på de gamla ångloken. Det hände att de under högljutt visslande spydde ut rök och ånga över gratistittarna. Detta väckte stort jubel och allmän munterhet hos de som stod inne på arenan och hade betalat sin entréavgift.


Barndomsminnena från Oddevallen är många. Jag minns hur jublet steg när sprintersnabbe Lennart Hansson fick en löpboll och sprang ifrån sin back på högerkanten. Jag minns Gustaf Mattssons farliga bakåtpassningar till egen målvakt. Jag minns att Rune Lekberg aldrig missade en straff trots att han alltid placerade dem på samma ställe, strax över marken alldeles intill stolpen i målvaktens högra hörn. Jag minns Stig Anderssons läckra framspelningar och jag minns hur tekniske Ove Helmér undvek de värsta närkamperna medan de vuxna intill oss på läktaren ruskade på huvudet och sa att ”han e´ rädd om bena”.


Spelarna som värvades lockades med välbetalda jobb på varvet. Men några övergångssummor förekom inte på den tiden. Hälsingborgs IF:s landslagsmeriterade Hasse Persson var här och förhandlade. När Thordén frågade vad han ville jobba med lär han ha svarat:
Jobba! Jag är här för att spela fotboll och det vill jag ha betalt för.
Det tyckte till och med Thordén var i grövsta laget, så det blev ingen övergång.


Här är ytterligare några bilder ur boken som alltså heter ”Alfabilder, raketost och rock´n ´roll”. Den finns att köpa på www.litenupplaga.se/1514 eller direkt av mig genom att ringa 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

Alfapastillerna såldes i förgglada askar.

Bilderna här ovan på Oddevoldspelare är inte Alfabilder utan tillhörde en annan serie samlarbilder. Alfabilderna gavs ut åren 1949-61, först i svartvitt och sedan i färg, och såg ut så här:


Jönköpings Södras skyttekung Karl ”Timpa” Simonsson och IFK Norrköpings målvakt Bengt ”Zamora” Nyholm var två av förgrundsfigurerna i Allsvenskan.



En företeelse med hög nostalgifaktor från den här tiden är raketosten. Den förekom på svenska frukostbord åren 1947-79 och hade sin storhetstid på 50-talet. Det var en mjukost i ett vaxat papprör med en rörlig skiva i botten. Med hjälp av denna pressades osten uppåt i röret och skars sedan av i lagom stora skivor med hjälp av ett vidhängande snöre. Raketosten smakade ungefär som andra mjukostar men den var roligare att skära.

Fyra av de tolv kapitlen handlar helt eller delvis om rockmusikens framväxt på 50-talet, om jukeboxar på kaféer och restauranger, om Bildjournalens omröstning Elvis eller Tommy och om alla gamla vinylskivor man samlade på sig.


Så här såg min första vinylskiva ut. Tutti frutti med Little Richard, inköpt i Luxoraffären längst ner på Kungsgatan sommaren 1957.


Nummer två i samlingen blev Don´t knock the rock med Bill Haley and his Comets från Janssons Musik på Kilbäcksgatan.

Mejla till mig på gujohans@telia.com eller ring 0522-10599 så levererar jag boken för 220 kronor inom Uddevalla.


måndag 14 mars 2016

PARTAJ I DOMSTOLEN

Här följer ytterligare några dialoger ur tv-programmet Partaj, nedtecknade från ett gammalt vhs-band som jag hittade i gömmorna.


Jaha, ni har begärt skilsmässa. Hur är det, är mannen supig?
– Ja, det är han.
– Hur är det med otroheten då?
– Ja, vad det beträffar så vet jag inte ens om han är far till vårt sista barn.

– Ni dömes härmed till tio dagsböter à fem kronor.
– Jaha, nu vet jag vad det kostar att kalla en länsman för klantarsel. Men vad kostar det att kalla ett klantarsel för länsman?
– Lagen stadgar i dylika fall inget straff.
– Nähä. Adjö då, länsman.


– Jag tyckte jag såg dig med en mörk skummis på Hamburger börs i går.
– Men älskling, det var ju min man. Du vet väl att det inte finns nån annan än du.

– Jag är en man med mycket regelbundna vanor.
– Jaså, det var konstigt. Jag såg dig klockan tre i morse på en nattklubb med två blonda modeller.
– Ja, det tillhör mina regelbundna vanor.


– Om Grynet Mollvig hade lagt på hullet ordentligt så skulle hon ha hetat Mullet Grynvig.

– Inga kvinnor får ligga i så mycket för pengar som dom som gift sig till dom.

– Jag ger inte mycket för karlar, jag ger på sin höjd efter för dom.


– I går blev jag vald till Miss Grammofonskiva. Jag hade precis dom rätta måtten, 33, 45 och 78.

– Du är den första kvinna jag kysst.
– Det märks.

– Kan ni ge nåt signalement på han som överföll er?
– Ja, det såg ut att vara en hygglig karl.


torsdag 10 mars 2016

SKVALLER OCH SUNT FÖRNUFT

Dags igen för ytterligare några bidrag ur tv-programmet Partaj från 1969. Håll till godo alla nostalgiker.


Ingmar Bergamn är en virituos har jag hört.
– Du ska inte tro allt skvaller du hör om oss teatermänniskor.

– Jag säger som Sven Stolpe. Vanligt sunt förnuft är inte så vanligt nu för tiden.

– I går såg jag en fågel som la fyrkantiga ägg. Och pratade under tiden.
– Jaså, vad sa den?
– Den sa aj.


– Jag älskar att laga mat. Jag brukar blanda hackat gummi i köttfärsen
– Hackat gummi?
– Ja, så kan jag studsa köttbullarna ut från köket.

– Det där Erotic Art, det var det snuskigaste och vidrigaste som jag har sett. Och jag vet vad jag talar om för jag har varit där fyra gånger.

– Det värsta med politiska skämt är att ibland blir dom invalda i riksdagen.


– Om Lars Ulvenstam hade varit skådespelare hade han fått huvudrollen i Den inbillade kloke.

– Man ska inte prata illa om kannibaler. Dom tycker faktiskt om alla människor, oavsett ras och religion.

Blondinen: – Folk säger att jag inte bryr mig om nånting. Men det struntar jag i.


Pastorn: – Det räcker inte med att säga Herren välsigne eder. Man måste se till att det blir gjort också.

söndag 6 mars 2016

I FÄDERS SPÅR MED BLÅBÄRSSOPPA, PAPPERSNÄSDUKAR OCH HOSTMEDICIN

Dagen före Vasaloppet svullnade halsen upp samtidigt som näsan började rinna. Omtöcknad, snuvig och rosslande konstaterade jag att jag hade 38,2 i feber innan jag gick till sängs på kvällen. Det var ett skapligt resultat på 500 meter skridsko förr i världen, men inför Vasaloppet kändes det inte bra.
Det såg ut att bli en jobbig söndag. Hur skulle jag orka det här? Nio mil från Sälen till Mora. På soffan framför teven visserligen men ändå.


För säkerhets skull ställde jag klockan på ringning redan halv sju för att hinna äta frukost i lugn och ro innan det var dags att bädda på soffan i vardagsrummet. Tidsschemat höll och när sändningen började halv åtta kunde jag krypa ner under duntäcket och luta mig tillbaka med fyra fluffiga kuddar bakom nacken, beredd att följa med elitåkarna på färden ner mot Mora.


Vid sidan om det traditionella kaffet, bullarna och Vasaloppsmuggen med blåbärssoppa hade jag laddat med en paket pappersnäsdukar och en flaska hostmedicin på bordet framför teven.
När starten gick och 15 000 åkare skidade i väg var det bara att sträcka ut sig på soffan och ta en klunk hostmedicin och hoppas på det bästa.


Sedan var det dags att snyta sig omsorgsfullt, lägga sig till rätta under täcket och konstatera att norrmannen John Kristian Dahl tog täten och satte full fart uppför första backen.
-Ta det lugnt, tänk på att jag är förkyld, hörde jag mig själv säga samtidigt som jag fick en ny hostattack och var tvungen att sätta mig upp i soffan.


Efter en stund dämpades tempot i täten så pass att jag kunde luta mig tillbaka och fundera på sakernas tillstånd. Till exempet att det inte var mycket som var sig likt från tidigare Vasalopp. Plex finns inte med oss längre och det har man kanske hunnit vänja sig vid, men den här gången hade vi inte ens André Pops att luta oss mot i starten. Han var i Kanada och kommenterade andra skidlopp. Liksom Jakob Hård och Anders Blomqvist.


Dessutom gjorde föret och nysnön att det gick så trögt i täten att elitlöparna låg och lurpassade på varandra långt bak i fältet så att man knappt kände igen en enda av de åkare som teve-kamerorna fångade in.


Det var nästan så man drog en lättnadens suck när man fick se Kalle Moraeus med mikrofon i näven i Smågan. Visserlige har jag alltid tyckt - full av fördomar som jag är - att dalkarlar ska vara långa och magra och seniga och åka skidor. Kalle Moraeus är väl inte direkt prototypen för detta, men det var i alla fall ett ansikte man kände igen.


Strax före Mångsbodarna klev jag upp och värmde lite blåbärssoppa i mikron för den här morgonen orkade jag inte följa traditionen och hälla det i en gryta och ställa på spisen. Om det berodde på detta stilbrott eller på något helt annat vet jag inte, men tillbaka på soffan orkade jag inte hålla mig vaken utan somnade in ungefär i höjd med Risberg.


Strax före Everstberg väcktes jag av helikopterns surrande över kontrollen - eller om det möjligen var mina egna snarkningar. Jag kunde i alla fall konstatera att två norrmän i tigerrandiga trikåer hade kört ifrån de andra med över en minut.


I Oxberg steg jag upp och gick ut i köket och bryggde en kanna extra starkt kaffe för att försöka piggna till så att jag skulle kunna bevaka de svenska intressena. Sedan lyckadess jag hålla mig vaken hela vägen, men det hjälpte ändå inte.


Klungan körde ikapp de båda norrmännen, men även klungan var full av norrmän. Och när 30 man slutligen stormade mot målet nästan allihop i bredd över upploppet var det naturligtvis en norrman som stack fram foten först där också - innan han föll ihop bakom målet så att han fick ta emot segerkramen av kranskullan liggande på rygg.
Och haver man sett på maken. Var det inte samme Dahl som hade varit först redan uppför första backen och sedan nästan inte synts till alls. Vakna John Kristian, du vann!


Inte ens i damklassen blev det svenskt i topp, trots att Britta Johansson-Norgren ledde nästan hela vägen. När hon skulle spurta hem segern var det en massa gubbar i vägen på upploppet så att österrikiskan Smutna hann före under målporten.


Ack ja, ingenting är längre som förut. Det var bättre förr. Till exempel 1953 och tidigare, då bara svenskar fick ställa upp i Vasaloppet.