ANDAR OCH ANDRA KONSTIGHETER

Sitter i den svenska sommaren 2016 och läser tidningen Se från 1971. I nummer 23 står att det har kommit ut en ny bok om parapsykologi. Den har betygsatts i en annan tidning av en recensent som påpekat att visserligen har han sett bord dansa men att han ändå inte känner sig övertygad om parapsykologins förträfflighet. Det har i sin tur fört med sig att rader av troende och parapsykologer av facket har flugit på honom som osaliga andar.

Detta har föranlett kåsören Gits Olsson att avge följande kommentar:

"Själv har jag inte sett ett bord dansa sedan Stig Järrel bjöd på kaffe ute på Tuna och en under bordet liggande grand danois reste sig vid tredje kakan."

Gits fortsätter lite längre ner i texten:

"Äger man inte kraften att få bord att dansa, borde man åtminstone kunna få dem att knacka. Det har sagts mig från många håll att de avlidnas andar gärna hör av sig genom knackningar. De försök i branschen som jag har övervarat har dock inte velat lyckas.

En gång var jag en av sex runt ett bord, där ambitionen var att söka kontakt med en död gubbe som tagit hemligheten med en undangömd lagfartshandling med sig i graven. Sterbhuset tryckte handflatorna mot bordsskivan allt vad dom orkade och efter cirka tio minuter hördes skarpa knackningar. Den närmast sörjande skrek:

– Viktor, är det du?

– Nej, svarade en röst från dörren, det är från bryggeriet. Ska det vara femton öl och tio läsk som vanligt?"

Gits fortsätter:

"På 40-talet arbetade jag på en liten landsortstidning och trodde vid ett tillfälle att jag kommit andevärlden mycket nära. En gammal pastor från Helsingborg, gråhårig, mittbenad och med blida ögon bakom pincenecen kom upp på redaktionen och ville ha en reklamnotis om sitt andeföredrag i Folkets hus B-sal.

På kvällen visade pastorn skioptikonbilder på drottning Astrid och ärkebiskopen Nathan Söderblom som han påstod hade visat sig så frikostigt för honom att han kunnat fotografera dem efter deras inträde i andevärlden, och fick varma applåder i B-salen.

När jag satt på redaktionen i nattens sena timme och skrev mitt referat, dök pastorn uppp med den lille runde kompisen som skött skioptikonapparaten. Pastorn ville läsa mitt manus, det drog ut på tiden och skioptikonskötaren väste:

– Sno´re på, dom stänger kassan halv tolv här i stan!

– Gå för du, sa den blide pastorn, två assietter, öl och Skåne för mig.

Jag minns att jag i det ögonblicket anfäktades av en smula tvivel på parapsykologin. Dom kunde väl åtminstone ha beställt för tre.

Fyra år senare hade jag ytterligare en nedslåemde kontakt med det övernaturliga. Dom hade satt in en fjärrskådare i sökandet efter den försvunna Viola Widengren i Helgum. En fotograf och jag ville intervjua fjärrskådaren och knackade på hans hotelldörr i Långsele.

– Vem där? sa fjärrskådaren.

Vi tyckte det var skit till fjärrskådare som inte ens kunde lista ut vem som stod på andra sidan dörren."