BULLFEST BULLFEST HELA DAN

Här följer fortsättningen på den seglivade, långrandiga, utdragna men synnerligen sanna historien om vad en djupfryst kanelbulle kan ställa till med. Efter att ha stoppat in den i mikron och gått ut på trappan en kort stund återvände jag till det rökfyllda köket sedan brandvarnaren i hallen börjat tjuta.

Jag kunde då konstatera att mikron varit igång i flera minuter och när jag tänkte efter riktigt noga insåg jag att i stället för att trycka tre gånger på tiosekundersknappen hade jag nog tryckt tre gånger på minutknappen. Eller kanske rent av fyra.

Återstod att se vad som fanns kvar av kanelbullen.

Röken vällde fortfarande ut ur ugnen och längst därinne hittade jag bullen. Eller snarare vad som var kvar av den.

Nedtill var den helt svart. På ovansidan kunde man ana detaljer av hur den en gång varit, om man bortsåg från att den verkade hård som betong. Hela bullen luktade rök och sot, och när jag tog ut den brände jag mig på tummen och pekfingret. Jag släppte den hastigt, kastade den på diskbänken och trodde för ett ögonblick att den skulle explodera, men inget mer inträffade.

Sedan gick jag igenom hela förloppet och summerade skador och blessyrer. Förutom att jag förmodligen var lätt rökförgiftad kunde jag räkna in en stukad fot och stark smärta i ena knäet efter att ha ramlat på min väg tillbaka till ugnen, en smärre brännskada på ena handen och ett krossat glas som jag i hastigheten rivit ner från diskbänken samt en massakrerad brandvarnare som jag i panik hade tystat med ett knytnävsslag.

Och då hade jag ändå inte tagit med i beräkningen hur mikrovågsugnen eventuellt mådde och vad jag skulle ta mig till med den sotiga, stenhårda och glödgade kanelbullen.

Återstod alltså att fundera på vad jag skulle göra med denna. Skulle den gå att äta när den hade svalnat och hur skulle i så fall tänderna klara en sådan påfrestning?

Till detta återkommer jag senare i denna blogg.