torsdag 3 november 2016

BLEK KÅSÖR ÄNTLIGEN I MÅL

Här följer det sista avsnittet i serien om hur man avbildar en kåsör. 
Till att börja med skulle man kunna konstatera att det efter många turer fram och tillbaka slutade på det här viset.



Men vid närmare eftertanke borde man kanske i stället börja där förra kapitlet slutade.
Alltså: Vi har tidigare gått igenom ett stort antal vinjetter och är nu framme vid mitten av 90-talet då kåsören såg ut så här i spalterna:


Men så bytte tidningen plötsligt format, och i samband med detta skulle alla gamla vinjetter och bildbylines ses över. Projektets skarpaste hjärnor slog då sina kloka huvuden ihop och kom fram till att en stiliserad teckning skulle vara det tjusigaste sättet att presentera kåsören på.


Foglig och beskedlig som alltid böjde sig den stackars kåsören även för detta.
Men tro inte att det blev lugnt för det.
Något halvår senare satt jag i lunchrummet och fikade med ett par annonskonsulenter.
Du borde byta vinjett, sa den ene. Du syns ju knappt i tidningen längre.
– Du har blivit blekare med åren, sa den andre.
– Du är inte ens en skugga av ditt forna jag, sa den förste.
– Du borde återgå till den där gamla profilen, sa den andre.
– Jag vet inte det, sa jag. Man måste allt förnya sig ibland.
– Varför det? sa den ene annonskonsulenten. Coca-cola har haft samma varumärke i hundra år.
– Och det kristna korset har stått sig i tvåtusen, sa den andre.
Inför sådana överväldigande jämförelser var jag beredd att ge efter.


Det direkt avgörande skottet avlossades dock av den yngste av annonskonsulenterna.
Han berättade att under hela sin barndom hade han varit livrädd för kåsörens svarta silhuett. Han trodde nämligen att det var skräckfilmsregissören Alfred Hitchcock, eftersom denne presenterades på liknande sätt i samband med sina rysarfilmer i teve.


Den blivande annonskonsulenten hade som sjuåring fått sitta uppe och se på en sådan film och blivit kraftigt uppskrämd. Det resulterade i att varje gång han såg kåsörens allvarliga bild i tidningen trodde han att det var skräckmästaren själv och började grina.
Sedan växte han upp till en stor och uppkäftig slyngel. Blotta tanken på att kåsören en gång hade lyckats skrämma honom föreföll så sympatisk att det räckte som argument för att än en gång byta bild.


Nu blev det en ny variant av silhuett som såg ut på det här viset och hängde med ända fram till kåsörens pensionering.
Och därmed har det blivit dags att sätta punkt för denna egendomliga artikelserie och tacka för visat intresse hos alla eventuella läsare som orkat hänga med ända in i mål.

2 kommentarer:

  1. Jag visade intresse och hängde med ända in i det s.k. kaklet, eller i mål, som du som friidrottare tycks föredra,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Loa. Härligt med så uthålliga läsare.

      Radera