fredag 28 april 2017

- MITT NAMN ÄR ROCKY MARCIANO . . .

När Berra trodd att det äntlige var slut på telefonterrorn ringde en högdragen typ och sa att han ville ha ett bra bord nära orkestern och inte ute i hallen som han fick senast för det tänkte han minsann inte tolerera.


 Hur var namnet? sa Berra.
 Direktör Karlsson, sa mannen.
 Dig känner vi till, sa Berra. Du är inte välkommen här.
 Vad är det för struntprat, sa mannen.


 Det var du som pinkade i en blomkruka i receptionen i lördags, sa Berra. Vi såg dig nog.
 Det var det värsta, sa mannen.
 Nej det var det inte alls, sa Berra. Det värsta var att du smet från notan när du smög iväg med den där vindögda skatan som du dansade med halva kvällen. Vad har du för smak egentligen?
 Nu får det vara nog, sa mannen.
 Det tycker vi också, sa Berra. Du är nämligen stoppad på det här stället. Visa dig inte här mer för då släpper vi hundarna på dig.


Sedan ringde en och sa att han ville ha ett bra bord för han känner ägaren
 Vad menar du med bra bord, sa Berra. Menar du att det ska vara stadigt och stabilt?
 Det är klart det ska, sa mannen.
 Varför det, sa Berra. Hade du tänkt bli våldsam?
 Nä, men jag vill ha ett bra bord nära dansen, sa mannen.
 Så du ska inte dansa på bordet då? sa Berra.
 Vem är du? sa mannen. Jag är inte van vid att bli tilltalad på det här viset.
 Mitt namn är Rocky Marciano, sa Berra.


 Vem? sa mannen.
 Alias The Brockton Blockbuster, sa Berra. Heavyweight champion of the world. I svarta nyxor med vita revärer, vägande 188 och tre quarterpounds.
 Vad är det för skitsnack? sa mannen.
 Passa dig, sa Berra. Vet du inte att de var jag som knockade Jersey Joe Walcott.
 Vem är det? sa mannen.
 I trettonde ronden, sa Berra. Men i returen nöp jag honom direkt i första.
Sedan drog han ur jacket för någon måtta tycker även han att det får vara.


tisdag 25 april 2017

FULLT VID ALLA BORD

Telefonen fortsätter att gå varm hemma hos Berra. Några tror att de har kommit till ett hotell och vill beställa rum, några vill boka bord till dansen och ytterligare några frågar efter personer som han aldrig har hört talas om


Häromkvällen var det en man med stockholmsdialekt som ringe och flåsade:
– E´re Brollan?
– Nä, sa Berra.
– E´ Brollan där? sa mannen.
– Nä, sa Berra. Bara syrran.
– Vems syrra? sa mannen.
– Det sa hon inte, sa Berra.
– Vad konstig du låter, sa mannen. Är du full?.
– Inte jag, sa Berra. Men Brollan. Han har druckit upp all spriten.
– Var e´ han nu´rå, sa mannen.
– På andra sidan, sa Berra,
– E´ han dö? sa mannen.
– Nej, på andra sidan ån, sa Berra. Han gick dit förut.
– Hälsa honom att jag kommer sen, sa mannen.
– Det ska jag göra sa Berra.



– Kan jag få beställa bord? sa en annan.
– Nej, sa Berra. Här är fullt i kväll.
– Var ska jag då äta? sa mannen.


– Du kan väl gå till korvkiosken, sa Berra.
– Där är det väl ingen dans, sa mannen.
– Ni kan väl dansa på parkeringen där bakom, sa Berra. Där är nyasfalterat och fint.


fredag 21 april 2017

BORD TILL SALU

Tro det eller ej, men det fortsätter att ringa i telefonen hemma hos Berra. Hans telefonnummer verkar ha kommit på avvägar, för folk ringer och vill boka hotellrum eller beställa bord till dansen i restaurangen.


– Jag vill ha ett bord för fyra, sa en man härom dagen.
– Varför det, sa Berra. Har du inget bord hemma?
– Det är klart jag har, sa mannen.
– Då begriper jag inte varför du ringer hit, sa Berra.
– Vi vill vara säkra på att få plats, sa mannen.
– Dom bord jag har behöver jag själv. Domär inte till salu, sa Berra och la på luren.


– Finns det några bord kvar? undrade en annan.
– Jadå, sa Berra. Jag har ett riktigt fint exemplar framför mig. Hur mycket bjuder du?
– Bjuder? sa mannen.
– Du kan få det för tvåtusen om du slår till direkt. I skick som nytt, endast en ägare. Vad säger du?
– Vadå ägare? sa mannen.
– Vi kan säga artonhundra, sa Berra. Men då får du hämta och köra hem det själv.
– Kan jag få tala med hovmästarn, sa mannen.
– Han är död. sa Berra.
– Kan jag få tala med källarmästarn då, sa mannen.
– Han rör på sig, sa Berra.
– Vad menar du? sa mannen.


– Har du inte hört den, sa Berra. Fingal Olsson med Martin Ljung.
– Du är väl alldeles galen du, sa mannen.
– Då skulle du höra Martin Ljung, sa Berra.

måndag 17 april 2017

BORDSBESTÄLLNING HOS BERRA

Det fortsätter ringa i Berras telefon. När han svarar är det ännu fler som tror att de har kommit till ett hotell i stället för hem till honom


Några ringer och vill beställa bord, förmodligen i restaurangen. Men Barra har ingen sådan heller, så svaren blir därefter.
Vi har bara två bord, brukar han säga. Ett köksbord och ett i vardagsrummet.
– Det var konstigt, sa mannen som frågade.
– Vi hade ett matsalsbord också, sa Berra. Men det tog så stor plats så det bar vi upp på vinden.
– Jaha, sa mannen.
– Vill ni sitta på vinden? sa Berra.
– Det här förstår jag inte, sa mannen.
– Ett bord på vinden alltså. Då antecknar jag det, Hur var namnet? sa Berra men då hade mannen redan ringt av.


Sedan ringde en dam och ville beställa bord.
– Vi har bara runda bord numera, sa Berra. Vi var tvungna att såga av hörnen för folk gick emot dem hela tiden
– Vad är detta för skoj? sa damen
– Det var inte skoj alls, sa Berra. En amerikansk miljonär stämde oss på hundra tusen för att han hade fått en flis i röven.
– Usch då, sa damen. Men det kan man väl inte få genom att gå emot ett hörn på ett bord.
– Det var skönt att höra, sa Berra. Ni kanske kan ställa upp som vittne?
– Jag har inget sett, sa damen. Jag var ju inte där.
– Nä visst nä, sa Berra. Men välkommen en annan gång då.


Strax därpå ringde en man och ville beställa ett bord för fyra.
– Jaha, sa Berra. Och hur var namnet?
– Armfelt, sa mannen.
– Reinfeldt? sa Berra.
– Nej sa mannen. Armfelt.
– Ja, det sa jag ju, sa Berra. Och du ska ha dina kompisar med dig förstås. Då skriver jag här: Reinfeldt, Schlingman und Dinkelspiel. Stämmer det?
– Nej, sa mannen.
– Och den fjärde, är det han som hade hästsvans när han var finansminister? sa Berra men då sa det klick i luren.


Sedan ringde en dam och ville beställa bord till dansen för sig och sin väninnan.
– Vad ska ni här och göra? sa Berra.
– Dansa och ha roligt, sa damen.
– Jaha, sa Berra. Har ni hjälm?
– Va? sa damen.
– Det är nya regler från förste oktober, sa Berra. När det är spritservering måste alla ha hjälm efter klockan elva.



– Vad är detta för skoj, sa damen.
– Och efter tolv är det obligatoriskt med knäskydd.
– Varför det? sa damen.
– Men ni behöver inte ha hjälmarna på er när ni kommer, sa Berra. Ta med dom i var sin påse så kan ni sätta på dom klockan elva.
– Det tror jag inte, sa damen.
– Annars får vi tillståndet indraget. Här springer en massa hjälmspioner från myndigheterna och kollar, sa Berra men då hade även den damen lagt på lurren.

torsdag 13 april 2017

EN OVANLIG PÅSKSMÄLL

Torsdagen före påsk hade det blivit dags för det stora lådbilsrallyt hemma i kvarteret en gång för länge sedan.
På startlinjen stod Berra, filosofiska Karlsson, Nisse Bengtsson, Berras brorsa samt en som kallades för revolversvarvarn. De tävlande ställde upp med var sitt hemmagjort specialbygge av skiftande modell och kvalitet. Värst var Nisse Bengtssons vagn som under byggnadstiden allt mer tog form av en rullande likkista.


Påsken var sen det året. Det hade börjat bli vår och när vägarna torkat upp var det dags för tävling.
Starten var förlagd till den lilla grusvägen högst uppe i berget och sedan var det valfri väg till målet nere i stan. Nisse Bengtsson hade testat banan och upptäckt att hans stora monstervagn med cykelhjul rullade mycket fortare än de andras bilar. Han var stursk och segersäker men det skulle visa sig att högmod gick före fall redan på den tiden.


Han kom iväg sist i starten eftersom hans stora bil var svår att rulla igång. Och när de andra försvann utför första backen blev han så skärrad att han körde i diket och fick gå ut och lyfta upp bilen på vägen igen. Då hade konkurrenterna redan försvunnit bakom högersvängen nedanför backen. Nisse Bengtsson blev desperat och svängde vänster i stället, utför mördarbacken som ingen hade vågat åka i tidigare.


Det var stans brantaste backe och det ven om öronen på Nisse Bengtsson där han låg och försökte styra medan han tittade upp längst bak i den stora monsterbilen. Efteråt påstod han att det hade gått fortare än i bergochdalbanan på Liseberg. Några bromsar fanns inte heller på bilvidundret som fortsatte med hisnande fart ner mot affärsområdet.


Där kom kärringa Larsson gående med en matkasse i vardera näven. Hon hade varit och storhandlat för hela påskhelgen och skulle just gå över gatan när hon hörde ett rullande ljud från något som hastigt närmade sig.
Till saken hör att hon nätt och jämnt hade hämtat sig efter julen då hon varit hembjuden till familjen Bengtsson för gemensamt julfirande i form av en försoningsträff för att gottgöra gamla oförrätter.


Där hade Nisse Bengtssons farsa klätt om till jultomte i pannrummet och glömt att han hade en yxa i näven när han gick upp från källaren igen. Sedan hade han fastnat med foten i en rullskridsko och åkt rakt in i vardagsrummet och kört omkull julgranen varpå han fallit handlöst över kärringa Larsson och satt yxan med ett dunk i parketten en halvmeter från hennes huvud.
Kärring Larsson hade sprungit därifrån och sagt att hon aldrig mer ville ha med dessa vettvillingar att göra,


När hon nu tittade upp fick hon se något som påminde om en stor likkista komma rullande emot henne med hisnande hastighet medan den galne yxtomtens vanartige sons huvud stack upp ur kistlocket.
Hysteriskt skrikande släppte hon bägge matkassarna och lyckades med knapp marginal rädda sig upp på trottoaren.


Nisse Bengtsson missade henne med någon decimeter men rammade båda kassarna så att mjölkflaskor, köttfärs, sillsallad, ostar, smörpaket och äggkartonger ven genom luften.
Samtidigt tappade han helt kontrollen över fordonet och en bit längre ner körde han rakt in i en mur så att hela bilen ramlade isär. Chassit säckade ihop, hjulen lossnade och ratten flög genom luften innan den blev hängande på en gren i ett äppleträd.


När Berra hade avslutat sin berättelse satt församlingen tyst och begrundade den.
– Det kan man kalla en påsksmäll det, sa Karlsson slutligen medan han sträckte sig över bordet och stoppade in en påskpralin i munnen.
Vem vann tävlingen? sa revolversvarvarn.
Det minns jag inte, sa Berra. Vi andra hade ju tagit en annan väg. Men när föräldrarna i kvarteret fick höra vad som hänt med Nisse Bengtsson fick samtliga lådbilar körförbud för all framtid.

tisdag 11 april 2017

DEN RULLANDE LIKKISTAN

Under ett litet förberedande påsksamkväm hemma hos kåsören berättade Berra om den påsken för länge sedan då det skulle bli lådbilsrally i kvarteret. Tävlingsdeltagarna hade jobbat hela vintern i källare och garage med sina hembyggen.


Det var underreden till barnvagnar som kläddes med bräder och sittdynor och sattes ratt på. Det hamrades och spikades på de mest underliga konstruktioner och allra underligast var Nisse Bengtsson. Han hade lyckats övertala sin farsa att svetsa ett metallskelett av gamla järnrör som han satte fyra cykelhjul på. Ovanpå det snickrade han ihop en jättelik motorhuv med ett liten hål längst bak där han kröp ner så att bara huvudet stack upp.


Det såg ut som en stor kista, sa Karlsson.
Ja, sa Berra. Där kunde man verkligen tala om rullande likkista.
Detaljerad tävlingsrapport följer.



fredag 7 april 2017

PÅSKMINNE FRÅN FÖRR

Berra och grabbarna har gästat kåsören för ett litet påsksamkväm.


– Påsken kommer sent i år, sa Berra.
– Förvisso, sa filosofiska Karlsson.
– Det är ingen ordning på påsken, sa en revolversvarvare som också var närvarande.
– Ibland är det snöstorm på påskafton, ibland är det sommarsol och fågelkvitter, sa Karlsson.
– En gång när vi var små hade vi lådbilsrally på skärtorsdagen, sa Berra.
– Menar du när Nisse Bengtsson var nära att köra över kärringa Larsson, sa Karlsson.
– Ja, sa Berra. Fast egentligen hade det ju inget med påsken att göra.


– Men det slutade med en riktig påsksmäll, sa Karlsson.
– Det minns inte jag, sa revolversvarvarn. Kan man få en repris?
Fortsättning följer.

onsdag 5 april 2017

BERRAS BARSERVERING

Folk fortsätter att ringa hem till Berra och beställa hotellrum. Berra vet inte riktigt varför men han misstänker att hans telefonnummer har hamnat på fel ställe någonstans och utlöst någon sorts kedjereaktion.


Finns det bar på hotellet? var det en som undrade häromdagen.
– Det finns väl på dom flesta hotell, sa Berra.
– Jag ville bara vara säker på det, sa mannen.
– Men här serverar vi bara alkoholfritt, sa Berra.
– Då är det väl ingen bar, sa mannen. Varför sa du att ni hade det då?
– Det sa jag inte, sa Berra. Jag sa att det finns väl på dom flesta hotell.
– Men inte på ert alltså? sa mannen.
– Tja, vi har ett litet bord i hallen som vi kan servera saft från. Men om du blinkar två korta och en lång med vänster öga åt han som serverar så kan han nog fixa fram något under bordet. Där brukar det finnas lite hemkört, sa Berra men då hade mannen redan lag på.


 Finns det dusch på rummet? undrade en dam.
.– Nej, sa Berra. Den finns i badrummet. Bredvid toalettstolen.
– Ja, men den tillhör väl rummet., sa damen.
– Det kan man säga, sa Berra. Det är en dörr dit in från rummet.
– Då finns det alltså dusch på rummet, sa damen.
– Ja, men den är avstängd för det mesta, sa Berra.


 Men det är väl bara att vrida på kranen? sa damen.
– Nej, sa Berra. Det går inte. Det är centralstyrt.
– Centralstyrt? sa damen.
– Ja, vi har gemensam duschtid för hela hotellet, sa Berra. Klockan tre på natten. För att spara vatten.
– Det verkar vara rena vansinnet, sa damen.
– Det sa dom i natt också när det bara kom kallvatten, sa Berra.
– Jag tror jag tar in på ett annat hotell, sa damen.
– Ja, gör det, sa Berra. Men välkommen åter. I alla fall

måndag 3 april 2017

RUM MED BAD OCH KASSASKÅP

Det ringer fortfarande i Berras telefon och när han svarar är det folk som tror att de har kommit till ett hotell. Nyss ringde en som ville ha ett rum med bad.

 Vi har bara duschkabiner, sa Berra.
 Det går bra, sa mannen.
 En duschkabin alltså, sa Berra. Då antecknar jag det. Ska det vara en säng att ligga i också?
 Det finns väl på rummet, sa mannen.
 Jaså, du vill ha ett rum också, sa Berra. Jag tyckte du sa att det gick bra med en duschkabin.
 Den kan jag väl inte sova i, sa mannen.
 Säg inte det, sa Berra. Vi hade en som slocknade där i förra veckan. I hatt och överrock. Fast han hade tydligen varit ute och festat någonstans
 Det var det värsta, sa mannen.
 Nej, det var det inte alls, sa Berra. Det värsta var att han hade tuggat i sig halva nyckelkortet också. Han trodde tydligen att det var en knäckebrödssmörgås.


 Finns det kassaskåp på rummet? undrade en annan.
 Självklart, sa Berra. Tre stycken.
 Tre? sa mannen.
 Ja, sa Berra. Räcker det eller ska vi sätta in ett extra? Hur mycket pengar hade du tänkt ta med dig?
 Det angår väl inte dig, sa mannen.
 Men det gäller att komma ihåg kombinationen, sa Berra. Slår man in fel kod tre gånger så exploderar det och alla sedlarna färgas röda.
 Röda! sa mannen.
 Ja, eller blå, sa Berra. Vi kan ställa in det på blått om du hellre vill det.


Sedan ringde en och ville beställa ett dubbelrum över helgen.
 Jaha, sa Berra. Är det några särskilda önskemål?
 Med dubbelsäng, sa mannen.
 Varför det? sa Berra.
 Min fru och jag ska fira vår bröllopsdag, sa mannen
 Är det riktigt säkert det? sa Berra.
 Vilket då? sa mannen.
 Att ni är gifta, sa Berra.
 Hur så? sa mannen.
 Det är nog bäst ni tar med vigselbeviset så vi kan kolla, sa Berra. Det här är ett anständigt hotell.
 Det var det dummaste jag har hört, sa mannen.
 Då skulle du höra vad jag får höra när jag svarar i telefon, sa Berra.

fredag 31 mars 2017

EN SYNNERLIGEN PINSAM HISTORIA

Här följer hela den pinsamma historien om hur det gick till när sommartiden för många år sedan gjorde sitt inträde i det tidningshus som då var min arbetsplats.


Det började med att fastighetsskötaren gick runt i huset och ställde om samtliga klockor i byggnaden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.
– Bakåt så klart, sa jag
– Är du säker på det? sa fastighetsskötaren.


– Javisst, sa jag. Vitsen med det här är ju att det ska bli längre och ljusare dagar. Och för att tjäna in en timme måste man ställa tillbaka klockan lika mycket. Då får man en timme extra och dagen blir längre.
– Och det är du helt säker på? sa fastighetsskötaren.
– Hundraprocentigt, sa jag.


En stund senare var jag klar för dagen och gick hem. När jag satt framför teven på kvällen blev jag plötsligt alldeles kall. Nyhetsuppläsaren tog nämligen fram en stor urtavla av papp och sa att när vi nu går över till sommartid ska klockan ställas fram en timme. Sedan förde han den långa visaren oändligt sakta runt ett helt varv för att alla skulle förstå och flyttade fram den lilla visaren ett steg medan han förklarade att så här ska klockan ställas fram när den blir två i natt för att dagarna ska bli längre och ljusare.


Denna illustrerade och övertydliga pedagogiska utläggning träffade mig som en klubba i skallen. Jag satt som bedövad en lång stund och funderade på vad jag hade ställt till med.
Sedan samlade jag ihop mig och tänkte så skarpt jag kunde en stund. Om fastighetsskötaren hade gjort som jag hade sagt skulle alla klockor på jobbet visa två timmar för lite när den nya arbetsveckan började. Alla klockor skulle vara sju på morgonen när de var nio i resten av spridningsområdet.


Vad skulle detta innebära? Skulle alla gå på lunch två timmar för tidigt? Skulle de som hade viktiga möten och tider att passa komma två timmar för tidigt och undra vart den de skulle träffa hade tagit vägen?
Kaos, tumult och förvirring skulle sprida sig och jag såg för mitt inre hur jag själv kom till jobbet senare på dagen och fastighetsskötaren riktade ett anklagande finger mot mig och utropade:
– Där är han. Det är hans fel alltihop Det var han som lurade mig att ställa klockorna fel!


Men inget av allt detta inträffade. När jag äntligen vågade mig till jobbet visade det sig att samtliga klockor gick rätt och det fanns heller inget som tydde på att de någonsin hade gått fel. Fastighetsskötaren hade tydligen varit klok nog att inte lita på sin sagesman utan själv tagit reda på fakta i målet.


onsdag 29 mars 2017

SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR . . .

Nu är det alltså sommar.
I söndags lämnade vi vintern bakom oss genom att ställa fram klockan en timme.
Vart våren tog vägen är det ingen som vet, men att visarna på alla klockor ska flyttas framåt och inte bakåt tror jag mig nu ha begripit. Åtminstone för tillfället. När det är dags att byta tidszon nästa gång kan det vara glömt.


Vad sådan okunskap kan leda till har jag ett synnerligen pinsamt minne av.
En gång i tiden var jag nämligen nära att skapa kaos på jobbet när tidningens dåvarande fastighetsskötare skulle ställa om alla klockor och råkade gå förbi mitt skrivbord och fråga hur det var man gjorde nu igen.


Om jag minns rätt hände det när det här med sommartid var alldeles nytt och inte ens normala människor hade hunnit lära sig åt vilket håll klockan skulle ställas.
Fastighetsskötaren skulle alltså gå runt i huset och ställa om samtliga klockor i byggnaden, för detta utspelades på den tiden då det mesta gjordes manuellt. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.
- Bakåt så klart, sa jag.


Det blev starten på en kuslig kedjereaktion som kommer att beskrivas utförligt senare i veckan i denna blogg.
Nya avslöjanden följer alltså.

måndag 27 mars 2017

NU ÄR SOMMAREN HÄR

Och där var sommaren igång.
För ingen har väl missat att det var i går vi gick över till sommartid.
Om allt har fungerat ska alla klockor nu ha ställts fram en timme.
Eller var det tillbaka?


En gång i tiden fick jag lära mig att när man ställer fram trädgårdsmöblerna på våren ska klockan också ställas fram. När man ställer tillbaka dem på hösten ska klockan ställas tillbaka.
Vad bra, tänkte jag. Det ska jag lägga på minnet. Nu kan det ju aldrig bli fel igen.


Men det kunde det.
För när våren kom och det var dags att ställa om klockan tänkte jag att nu är det snart dags att ta ut trädgårdsmöblerna och sedan ska man ställa in dem när det blir höst igen.
Men det blev jag inte mycket klokare av. Skulle jag ta ut klockan på våren och ta in den på hösten eller hur var det nu igen och vad har det i så fall med sommartid och vintertid att göra?


Jag har för länge sedan insett att jag har någon hålighet i huvudet som gör att jag förmodligen aldrig kommer att kunna lära mig det här.
Vad detta kan leda till ska jag avslöja senare i veckan.

fredag 24 mars 2017

ENKELRUM ELLER DUBBELRUM?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade om han hade några rum.
Sedan ringde tre man till och sa ungefär likadant. Berra förstod att det hade blivit något fel någonstans.


Men efter ett tag orkade han inte upprepa det, utan när en frågade hur mycket ett enkelrum kostar per dygn svarade han:
Tusen kronor.
 Det var dyrt, sa mannen. Och ett dubbelrum?
– Två tusen, sa Berra.
– Det var konstigt, sa mannen.
– Hur så? sa Berra. Vi kan säga tretusen då.
– Nej, sa mannen. Jag menar att det brukar inte vara så stor skillnad så att ett dubbelrum kostar dubbelt så mycket som ett enkelrum.
– Det är väl inte så konstigt, sa Berra. Dubbelt är dubbelt så mycket som enkelt Och tvåtusen är dubbelt så mycket som ett tusen. Kan du inte räkna?


Sedan ringde en som ville ha ett rum med utsikt åt parken.
– Det har vi inget, sa Berra. Bara åt gatan.
– Det hade jag förra gången men då kunde jag inte sova, sa mannen.
– Du kan få hyra öronproppar, sa Berra. Tio kronor styck. Hur många vill du ha?
– Två förstås, sa mannen.
– Aj aj då, sa Berra. Jag har bara en kvar
– Jag tror jag bokar någon annanstans, sa mannen.
– Ja, gör det, sa Berra. Så slipper du ringa hit och störa oss.


Näste man ville ha ett enkelrum på första våningen.
– Med eller utan barskåp? sa Berra som nu började komma i form.
– Det går bra utan, sa mannen.
– Aha, sa Berra. Du tänker förstås ta med din egen sprit.
– Får man inte det då? sa mannen.
– Detta är ett nykterhetshotell, sa Berra.
– Vad menas med det? sa mannen.
– Att vi kan komma när som helst på dygnet och göra oanmäld dopingkontroll, sa Berra.
– Vem har bestämt det? sa mannen.
– Internationella skidskytteförbundet, sa Berra.
– Du är väl inte riktigt klok, sa mannen.
 Så brukar dom värsta fuskarna också säga när dom åker dit, sa Berra och la på luren.

onsdag 22 mars 2017

DET RINGER HOS BERRA

Har ni några rum? var det en som frågade när Berra svarade i sin hemtelefon häromdagen.


– Ja, tre, sa Berra förvånat.
– Då tar jag ett av dom, sa mannen i telefonen.
– Vad sa du att du gör? sa Berra.
– Jag vill boka ett av dom, sa mannen.
– Det här är inget hotell, sa Berra


– Jaså, sa mannen. Då har jag väl ringt fel då.
– För all del, sa Berra. Det var så lite så.
Hur detta utvecklades ska jag återkomma till längre fram i veckan.